Att hitta balansen mellan Görandet och Varandet

Eller, det började med en kaffekopp…

Låt oss sätta 3 begrepp på plats:

GÖRANDET. Allt som vi gör, producerar, skapar och får gjort. Vi bygger, vi skriver och vi pratar.

VARANDET. Vill man gärna generellt beskriva som ”O-görande”. Men varandet ser jag personligen som en annan typ av aktivitet. Intuition, reflektion, lyssna inåt på sin kärna, vara med sig själv och med naturen.

BALANS. Att hitta sin egen balans mellan görande och varande, som passar efter ens ålder. Både sin fysiska ålder, och sin mentala. Generellt, tippar balansen åt mer varande ju äldre man blir, rent fysiskt. Den mentala åldern och balansen utifrån den, beror helt på vilket intresse och vilken öppenhet du har för att sätta in fler element i ditt liv, än att ”bara köra på, ständigt göra, och prestera”. Låt mig ge ett enkelt exempel som var ett uppvaknade för mig.

Kaffekoppens skillnad. För 15 år sedan, var mitt fokus på varandet rätt sparsam. Görandet var i fokus och på den tiden hanterade jag mitt kaffedrickande vårdslöst. Jag hällde, bråttom-drack och med det tydliga målet koffeinökning! Under en kurs hos Susanne Hedin (hon är fortfarande grym på sina kurser) saktade jag ner takten och hann tänka. Hm, det här var skönt. Varför är jag inte mer i varandet? Det vill jag ju faktiskt vara!

Där och då bestämde mig för att hitta en enkel vana att landa i varandet, några små stunder varje dag. Jag valde mitt kaffedrickande! Det innebär att jag slutade ”häll-dricka” kaffe, och började njuta av både mitt kaffe och min kaffestund. Istället för att fortsätta hela dagen i samma höga takt, stannar jag upp, landar in och njuter av kaffet, och andas en liten liten stund. Det må vara en kort stund, men skillnaden i själva upplevelsen var stor.

Det roliga nu, är att när jag tänker tillbaka på det nu, kommer jag ihåg det som grymt svårt och jag fick påminna mig om att hålla fast vid min nya vana många gånger…. Men efter att ha hållt fast vid vanan att 3 gånger om dagen njuta av min kaffestund, så kände jag att det funkade som en betingad reflex. Mina axlar sjönk ner så fort det närmade sig kaffedags. Jag visste inte ens att de var däruppe! Den förändringen ledde till många fler, men det tar vi i en annan krönika.

Det kan bli för mycket görande. Alltför mycket görande, kan göra att du aldrig stannar upp och njuter av det du faktiskt har gjort och klappar dig själv på axeln emellanåt. Du springer och springer och springer. Men med fokus bara på görandet alltför länge, känns det med tiden som att något fattas inom en. Det tar på krafterna att springa, och takten är för det mesta hög. En del löser det genom att springa ännu fortare vilket kan få rätt tuffa konsekvenser.

Det kan bli för mycket varande. Att inte komma till skott, att dagdrömma och sitta och tänka på alla saker man vill göra utan att göra dem, kan också ge en obalans. En känsla av att man inte åstadkommer något som andra kan se. Kanske man inte kan se det själv heller och tappar kraft och fart och med tiden självförtroende. Det är ju ingen annan som ser det man tänker.

Tricket är att hitta den egna balansen mellan görande och varande. Gärna varje dag. Och att inse att vi behöver båda för att må bra. Både på insidan och på utsidan.

Att hitta sin balans, handlar om att hitta sin egen takt. Bäst är om takten får variera. Låt mig ge ett enkelt exempel: En vistelse i skogen. Då kan man ibland välja att gå eller jogga raskt i skogen för att känna sina muskler och få upp en fysisk värme och andas in den friska luften och få ny kraft. Man kan samtidigt ta med sig en kaffetermos i ryggsäcken, stanna upp, pausa och sätta sig och se de vackra träden som står där du nu sitter. Vill man gå ett steg till i varandet, kan man låta blicken vandra över skogsdungen. Till sist faller din blick på ett vackert träd. Ofta är trädet som drar sin blick till dig gammalt. Kanske en riktigt magnifik och underbart knotig ek. En ek som har stått där i några hundra år före dig. Kanske njuter du bara av att se trädet och fundera på hur länge det har stått det och få lite perspektiv på din egen tid på jorden. Kanske vågar du dig fram för att klappa och känna på dess skrovliga bark. Kanske dristar du dig till att krama om det. I alla fall när ingen ser. Sedan joggar du hem igen, eller går i snabb takt eller stilla lunk. Bara du vet vad du behöver.

Det här behöver jag :).