Birgittas Berättelser
En svalkande berättelse om möte i kyliga natten
Vill du hellre lyssna på min berättelse- gör gärna det!
En svalkande berättelse om möte i kyliga natten
En berättelse, av Birgitta Bobergh Start 3/3 2025-avslut 4/8 2026
Han såg förvånat på de röda lyktorna på bilen som med ett rivande motorvrål lämnade platsen. Han stod kvar i mörkret en stund. Gylfen fortfarande öppen. Mycket dricka, mycket urin. ”Som i en film”, hann han tänka och smålog för sig själv där han stod. Han skrattade nästan till när han tänkte på karaktärerna i videon till Michael Jacksons ”Thriller” som skulle komma och skrämma skiten ur honom nu. Berusningen i kroppen var skön och höll honom lugn. De vänder väl när de kommit på att jag inte sitter med i bilen, tänkte han och betraktade från platsen där han stod den mörka siluetten av en kyrka. Det var ingen kyrka som han kände igen och han undrade var han var.
De hade varit ute och festat hela natten, och sen cruisat mycket längre än de brukar. Som marskatter som skulle ut i natten, för att pinka revir och vråla mot månen som lyste klar över nejden. Musiken hade dunkat högt och de var många i baksätet. Han hade suttit fram i bilen, men han såg att Ossi som tidigare suttit och trängts där bak, klev in i framsätet och höjde musiken. De hade fått in en gammal spellista och dunket från Red Hot Chili Peppers dånade fastän dörren stängts. Han hade gått lite längre bort än de andra. Tyckte inte om att pinka i grupp. Det var säkert därför ingen sett honom innan de drog vidare.
Han tog med handen mot bakfickan där mobilen har sin självklara plats för att se på GPS:en var han var. Men mobilen var kvar i bilen. På ljudlös dessutom. Han hade strulat med sin tjej och ville inte att hon skulle störa.
Fan. Rebecka. Hon hade nog velat göra slut innan han stack iväg. Men han hade hejdat hennes ord så att de inte skulle komma ut. Låtsats som att han inte förstod att hon ville prata allvar och skyndat iväg. Han hade sett hennes blick och förstått. Blivit livrädd. Fan. Skulle han bli ensam nu? Varför hade han inte varit schysstare mot henne från början? Han gillade ju henne. På riktigt.
Varför ska det vara så jävla svårt att vara sig själv? Rebecka verkade alltid veta vad hon skulle säga. Han blev bara fåordig och drog sig undan om det hettade till i diskussioner. Varför hade han aldrig fått lära sig hur man snackar känslor! Han önskade plötsligt intensivt att han fått träffa sin farmor. Men det var omöjligt. Hon dog strax efter att hans pappa hade gift sig och han blivit till. Pappan gjorde sitt bästa för att trycka undan det han kände och lät bli att visa att han var ledsen. Men han vet att han saknade henne för han hade sett honom gråta i smyg när han bläddrade i ett gammalt fotoalbum. Hon ska ha varit en jäkla klok kvinna.
Han började känna sig lite frusen nu. Hm. Kanske de inte skulle sakna honom på länge än? De hade bra tryck i bilen, och så många där bak att det var trångt även om han fattades. Han började se sig om och ögonen hade börjat vänja sig. Det var lite ljusare inne på kyrkogården, närmare kyrkans södra vägg. Jag kommer ju helt klart att höra dem när de kommer tillbaka tänkte han och började vandra mot ljuset för att ha något att göra. På vägen passerade han flera gravstenar. Han kunde urskilja orden på de gravar som var närmast kyrkan. Fiskare Johansson. Lantbrukare Per Persson. Oxelblom, familjegrav. Katarina, hm, han räknade åren hon levt. Hon blev bara 42. Undrar vad som hände med henne? Han vandrade vidare och läste E… något Martinsson som dött 1995 och hennes make året innan, 1994. På den gravstenen fanns det plats för fler namn. Som om de väntade på sina barn. De kanske levde fortfarande. Så konstigt att redan ha en plats där man ska ligga när man är död, tänkte han.
Plötsligt hörde han ljud lite längre bort i gången. För första gången kunde han känna att hjärtat bankade på lite snabbare. Hallå, ropade han ut i mörkret. Vem fan går till kyrkogården så sent på kvällen? Han trodde att det var nästan midnatt. Hallå! ropade han igen lite högre, för prasslet ökade. I nästa stund ryckte han till och hade han inte pinkat förut så hade han nog kissat på sig. Han försökte med humorns hjälp lugna ner sig och fundera på vem av Michael Jacksons figurer som skulle hoppa fram, när en liten gumma dök upp i gången längre fram från mörkret. Hon hummade för sig själv och han insåg att han kanske skrämt henne. Men hon verkade lugn och hennes siluett började skönjas.
-God dag min unga man. Vad gör han väl här ute i mörkret alldeles ensam?
Han blev överrumplad av hennes kraftiga röst och skrattade till av det absurda i frågan, men fann sig.
–Ja, jag kanske skulle fråga tant detsamma, och förundrades över sitt plötsligt artiga språk.
Tanta mig inte du, jag tycker inte att det passar sig. Då kan man ju tro att jag är gammal! och så skrattade hon så högt och pärlande att han plötsligt rycktes med. Det är något förlösande med skratt när man tidigare varit rädd. Han hörde sig själv skratta gott, på ett sätt som han inte gjort på väldigt länge. Skratt som han hållit tillbaka. Hon stod kvar i mörkret och han fann sig själv stå och bocka artigt mot hennes håll. Kan jag hjälpa er med något, frågade han? Ja – det kan du. Men får bara, om du börjar med att säga du, svarade hon och han hörde att hon log genom orden.
Jag hade behövt lite vatten i vattenkannan där och en räfsa att rensa ogräs med vid graven där du står, sa hon. Han hann tänka, att han inte hade något annat för sig, men sa inte det högt.
Ja, du verkar ju inte ha något annat för dig, eller hur? fortsatte hon och verkade ha läst hans tankar. Han skakade av sig det och gick i riktningen dit hon pekade och fyllde vattenkannan och hittade en gammal kratta. Det var skönt att röra på sig och det fanns en gammal kvarglömd jacka vid kranen, som han dristade sig till att låna. Den tidiga vårnatten var sval. Tillbaka vid gravplatsen satte hon honom i arbete. Det var gott om ogräs på graven hon pekade på. Han visste hur man rensade ogräs, eftersom han som liten hjälpt till i pappas trädgårdsland. Hon verkade nöjd med hans iver, och han jobbade på. Tacksam att ha något att göra medan han väntade. Efter ett tag var han färdig och hon verkade nöjd. Bad honom vattna och kasta allt ogräs i tunnan.
Du kan borsta stenen också min vän, jag är så gammal och orkar inte längre, tillade hon och han gjorde som hon sa. Stenen var kall mot handen och han jobbade idogt. Tankarna började vandra tillbaka till det som hänt och vattnet som rann längs stenen blandades plötsligt med hans tårar. Fan! Hoppas att hon inte såg det. Han hatade att lipa inför folk.
Vad är det som tynger dig kära vän? Hon frågade så plötsligt att han bara började svara, utan att tänka på det absurda i att hon frågat.
Hon vill göra slut. Orden rann ur honom innan han hann hejda sig.
Ojdå. Så tråkigt, sa hon. Berätta för mig om henne som du verkar tycka så mycket om. Hon satte sig på stenbänken bredvid graven och klappade på platsen bredvid sig. Han reste sig sakta och satte sig tungt. Det kylde allt en hel del och han var glad att han lånat jackan. Det var som om hon hade tryckt på en knapp med sin uppmaning och han började berätta. Om hur de träffats, han och Rebecka. Om hennes leende. Om hur han varit så glad och skrattat mycket i början. Hon var så vild och härlig. Han ville vara med henne jämt och de hittade på massor av roliga saker tillsammans. Men så började han bli avundsjuk. Var var hon när hon inte var med honom?
En gång när de träffades, frågade han var hon varit. När hon inte ville svara, krävde han att hon skulle berätta var hon varit. Hon hade skrattat till en början och frågat om han inte litade på henne. Men när han inte gav sig, såg han något mörkt i hennes ögon flyga förbi. Det gjorde honom rädd och han ville inte att det skulle vara där. Men han kunde inte hejda sig. Han ville veta. Då sa hon bara – Jag var någon annanstans, och vägrade berätta. Du måste lita på mig.
Han tittade mot den gamla damen, som log uppmuntrande att han skulle fortsätta berätta. Han sa, det blev mörkt i mitt inre. Jag skrek utom mig av ilska. Det var som om att jag blev någon annan. Någon som kom upp från mitt mörker djupt därinifrån, ja, inifrån mig själv. Ett litet monster som skrek åt mig; Jag litar inte på någon! Du får inte lämna mig! Och det skrek jag till Rebecka. Han började gråta igen. Han kände att en filt lades om hans ben, vilket var skönt för han frös väldigt.
Vad hände sedan, frågade damen stilla, som om hon förstod att det skulle bli värre. Vad gjorde monstret sen? Jag…. och han tvingade sig att fortsätta berätta, låste in henne i mitt rum. Det var menat som en markering och jag svär på att jag skulle gå och öppna efter bara någon minut. Han gömde ansiktet i sina händer, och snörvlade till, förtvivlad. Men fortsatte så tyst att det knappt hördes, jag väntade i fem minuter och när jag lugnat ner mig gick jag in för att be om ursäkt. Det var ju så dumt! Då var det tyst därinifrån. Jag låste upp och såg att hon öppnat fönstret och stuckit iväg. På en lapp stod det – För fan. Jag gillar ju dig! Men du måste lita på mig, som jag litar på dig.
Nu grät han utan hejd. Allt som han hållit inom sig och försökt ta bort, allt mörker bara vällde ur honom. Det var något förlösande med gråten. Även fast allt var för sent, så tryckte det inte lika mycket i hans öron, som susat sedan det hände. Som om han varit en tryckkokare. Efter en lång stund när han stillat sig från sitt krampaktiga hulkande, blev det lugnare inombords. Han hittade en näsduk som han ljudligt fräste sig i. Den gamla damen hade suttit tyst bredvid honom, men han kände sig inte ensam. Att få ha någon som lyssnade så, på riktigt, hade gjort att hela berättelsen trillade ur honom.
Damen frågade,vad var det som kändes inuti dig, när du blev så arg och rädd? Han funderade, men förblev tyst. Han var inte så bra på att sätta ord på känslor. Var du kanske förvirrad, osäker eller rent av förtvivlad? Ja- så var det. Ja, sa han, jag kände mig förtvivlad. Som om att jag känt så en gång förut. Det kanske du har sa hon stilla. Kan du komma på någon annan gång, då du har känt så?
Han blundade och mindes tillbaka. En sommar. De var vid farmors gamla sommarstuga. Pappa hade ropat att han åkte ut en sväng och snart skulle komma tillbaka, men han hade varit så inne i pusslandet att han inte riktigt hört på. Efter en stund hade det börjat bli mörkt därute och han började undra var pappa var. Han hade gått ut för att leta och plötsligt hade ytterdörren smält igen bakom honom och han var utelåst. Stugan låg för sig själv mitt inne i skogen. Han brukade älska att vara i skogen, men hade inte varit där själv i mörkret. Han började gå och titta efter pappan och vandrade på den stig han kände till. Men till sist fick han sluta gå, för det var beckmörkt. Han visste inte hur långt han hade hunnit gå, men blev plötsligt så rädd. Var var pappa? Vad gjorde han? Mörkermonstret började torna upp sig och viskade lömskt, tänk om din pappa har gett sig iväg och lämnat dig alldeles ensam här. Tänk om han aldrig kommer tillbaka!
Plötsligt grät han igen! Där var det. Han kände igen monstret! Var det därför han blivit så rädd när Rebecka inte ville säga vart hon skulle? Han såg med tårdränkta kinder mot damen. Hon frågade stilla, men din pappa kom hem igen, eller hur? Ja. Han ropade högt i skogen. Vilde! Var är du? Men jag var så rädd att jag inte kunde svara. Han ropade högt och länge och plötsligt fick han i ficklampans sken syn på mig där jag låg på stigen alldeles hopkurad. Men älskade Vilde, vad gör du här? Kära du, jag har bara varit borta en liten stund, hörde du inte att jag sa att jag skulle till affären? Vad gjorde han sen, undrade den gamla damen. Han tog mig i sin famn och bad om förlåtelse. Att jag kunde lita på honom att han aldrig skulle ge sig iväg igen utan att säga vart han skulle.
Så det blev bra till sist? Ja. Sen blev det mysigt också och vi drack varm choklad och jag fick berätta hela historien flera gånger. Men du var riktigt rädd eller hur, sa hon. Ja. Så in i bomben! Var du lika rädd som när du låste in Rebecka? Ja, sa jag tyst och förstod plötsligt hur det måste varit för henne. Ja, den där Rebecka säger damen, som om hon åter läst hans tankar - kanske blev rädd för att du skulle börja kontrollera henne och stänga in henne. Då kanske du skulle kunna säga till henne att du blev rädd och kände dig osäker. Att du varit med om något liknande för länge sedan. Att det var därför det blev så fel, men att du nu förstår. Och hoppas att hon kan förlåta dig för det dumma du gjorde.
Ja. Så var det. Så kan jag säga! Han ville leta efter mobilen, och ringa direkt. Men kom på att den ju inte var där. Damen gav honom papper och penna och uppmuntrade honom att skriva ett brev istället. Det blir annorlunda ska du se, så hinner du formulera dig på ett sätt som gör att det blir på riktigt.
Han satte sig ner och började skriva. Han skrev och skrev, och till sist var det färdigt. Det kändes både lättare och varmare inombords och han var inte längre lika rädd. Han la brevet i sin bakficka.
Det där monstret, om du skulle sätta ett namn på det, vad skulle du kalla det? Svarter! Han heter Svarter. Vad bra. Nu kan du ju prata med honom nästa gång han kommer på besök. För de gör så, de där mörkermonsterna, kommer tillbaka. Men då vet du vad han heter och kan fråga; ”Jaha du Svarter, Vad vill du den här gången? Vad är du så rädd för nu?” Då kommer de av sig lite och tappar i styrka och du kan komma på vad du vill göra istället nästa gång. Du kan våga vara modig och säga och göra annorlunda, sa hon vidare.
Han kände sig helt slut, men lättad och glad på något underligt sätt. Det kändes så skönt att ha fått berätta för någon som verkligen lyssnade och komma fram till något bra.
Plötsligt hörde han att en bil närmade sig, och förstod på dunket att det var grabbarna GOS, som de kallade sig. Galna – O-dugliga och Sensationella. Han reste sig upp och undrade om den gamla damen behövde skjuts hem. Nejdå, jag bor ändå här i närheten, skrockade hon. Men tack för omtanken min unge man. Han ville krama henne, men hon hejdade honom. Gör mig en tjänst istället. Kom hit imorgon, med din pappa och visa var du har varit. Det var en underlig uppmaning, men han lovade. Tack snälla du. Han började springa mot parkeringen. Ville inte visa de andra än, vem han pratat med. Slängde upp jackan på räcket och ropade plötsligt,
-Jag vet ju inte ens vad du heter – du fina dam som lyssnar.
-Jag heter Ebba ropade hon tillbaka. Var rädd om dig Vilde och lycka till!
Han gick snabbt mot bilen innan killarna hann rusa ut – de ropade, för FAN Vilde – förlåååååt! Vi glömde dig kvar här. Men vi har köpt korv till dig. Han blev glad och trängde sig in i framsätet bredvid Ossi och åt korven med god aptit. Inga spöken på kyrkogården som ätit upp dig va? Nej, skrattade han högt och lättat.
Rebecka fick brevet i sin väska. Han höll sig undan tills hon hade läst det. Kikade på henne i smyg, när hon öppnade brevet och såg att hennes tårar började rinna. Då vågade han sig dit. Hon kom och slog armarna om honom.
- Jag vill vara med dig sa hon. Lova att du ALDRIG gör så igen.
- Jag lovar dyrt och heligt, sa jag sanningsenligt. Men du får hjälpa mig att prata med Svarter.
Vem är Svarter, frågade hon? Och då berättade han om när han var liten och det första stora mötet med honom. Han berättade en massa annat också och hon lyssnade. Det kändes bra. Som om att Svarter krympte, när vi visste båda vem det var. Hon hade också ett monster berättade hon, som hon kallade för Truls trulig. Han kom varje gång han trodde att någon annan skulle styra över henne och gav henne fullständig panik. Han lät bli att fråga igen var hon varit utan valde att lita på hennes skäl att inte berätta för honom. Det kanske hade något med hans födelsedag att göra? : )
Epilog
På min födelsedag åkte jag och pappa på utflykt. Jag hade tagit reda på var jag varit på natten och det visade sig vara pappas gamla kyrka som han inte varit i på mycket länge. Han sa, att han hade dåligt samvete för att han inte tagit hand om graven. Vi gick genom gångarna och stegen styrde oss mot samma grav! Pappa såg förbluffat på stenen och graven. Den var nyligen krattad och stenen borstad. Jag tittade också och hajade sen till ordentligt. Mina ögon föll på den nytvättade gravstenen och nu syntes hela namnet. Ebba. Ebba Martinsson. Det var Farmor!
Jag frågade pappa om han saknade henne. Ja, sa han. Det gör jag, väldigt ofta! Hur var hon, undrade jag. Hon var många saker, framförallt var hon fenomenal på att lyssna och säga de rätta orden, sa pappa och log. Jag vet det, sa jag och log tillbaka. Vill du, så kan jag berätta något för dig. Men du får lova att lyssna på hela berättelsen. Det lovar jag, sa pappa och dröjde sig kvar på bänken där jag och Ebba suttit igår. Hon var av förklarliga skäl ganska kylig men med värmande ord. Pappa varm och glad och nyfiken på att höra mig berätta.
Hemma väntade Rebecka med en överraskningsfest med alla vännerna. Som i en saga, tänkte han och log och la sen stolt Farmors broderade duk på bordet som han fått av pappa i födelsdagspresent.
