Insikten om tiden som försvann
Vill du hellre lyssna på min berättelse- gör gärna det!
En svalkande berättelse om möte i kyliga natten, av Birgitta Bobergh 28 sept 2026
bild Webersarts “Fila ner tiden”
Insikten om att all den sparade tiden var borta slog henne med full kraft.
Hon tittade uppåt på cisternen där hon så många gånger varit med både resväskor, kartonger och små burkar med sparad tid. Lämnat in dem högst upp i den lilla luckan och hört hur tidskulor trillat vidare ner i cisternen. Däri låg alla korta och långa sparade stunder av sparad tid. Det låg verkligen mycket och hårt arbete bakom den insparade tiden. När hon nu gick till den nedre delen av cisternen för att ta ut lite tid eftersom hon för en gångs skull ville göra något roligt och ineffektivt, kände hon sig rik.
Hon bet sig hårt i läppen för att hindra tårarna att komma. Tittade en gång till och dristade sig till att kliva in i det lilla fönstret och gick in i Tids-cisternen, men den var obevekligen ekande tom. Hon satte sig mitt i den och kröp ihop som ett litet barn och släppte ut allt. Först stilla, sen en flod och så småningom kom fulgråten och hulkandet. Men hon visste på något sätt, långt inuti att det var det enda hon kunde göra. Släppa ut ALLT.
Hon hade verkligen sett framemot att hämta ut lite extra tid. Den skulle användas till en utflykt hon länge velat göra, men som hon skjutit upp gång på gång. Att se de vackra tulpanerna i landet längre ner, när de blommade för fullt. Hon hade länge sett för sitt inre, färgerna hon skulle få uppleva. Haven av blommor och kaskader av färgsprakande mattor. Nu kom det plötsligt en vän från länge sen som skulle dit och helt sonika frågade om hon ville göra henne sällskap i bilen så att de blev två både att köra och att uppleva. Hon visste instinktivt att detta skulle bli en resa som på något sätt var en vändpunkt i hennes liv. Det var bara så svårt att hitta tid till det – ända tills hon kom på sitt sparkonto med tid. Nu var hon på den stora Tidsbanken i staden och hade fått nyckeln till sin cistern där tiden förvarades åt henne tills hon kunde nyttja den.
Tidsbankens trappa ner till valvet och Tids-cisternerna
Hennes cistern tillhörde en av de större. Hon kände sig rik varje gång hon kunde se på den och pytsade stolt in tid allt mer regelbundet. Ibland var det bara ett möte som kunde göras mer effektivt, eller en lunch som kunde bli ombytt till lunch-möte. Andra gånger var det en inställd affärsresa som kunde göras digitalt och som innebar både insparad restid och kortare mötestid. Digitala möten var ju så härligt korta och effektiva och gav inte utrymme för personlig kontakt vilket sparade åtskilligt med tid.
Någon gång hade hon sparat tid när hon valde att bara skicka blommor till en väns begravning istället för att delta i ceremonin. Samma vän hade hon dessutom sparat in mycket tid på genom att skylla på ”sjukhus-skräck” och ringde bara kort då och då. Vännen hade ju ändå afasi efter en stroke, så vad skulle de kunnat prata om ändå! Hon fann sig nästan gå i försvarstal inför sig själv, där hon satt på golvet inne i tids-cisternen. Men något gnagde inuti och hon var inte helt övertygad om att det varit rätt val.
Hon fnös till och skakade av sig den krypande olusten av att inte förstå något viktigt ännu. Nej, hon skulle minsann inte sitta här och ”göra ingenting”. Hur skulle det se ut! Men så kom hon på varför hon var här. Hennes vän med resklara bilen till blommorna, väntade på besked och hon hade bara en kort stund kvar på att bestämma sig. Hon hade ju räknat med att ta ut tid och på så sätt komma ”plus-minus-noll” när hon var tillbaka. Nu skulle det bli ett gigantiskt uttag i hennes vanliga effektiva liv om hon valde att följa med ändå.
Åh, om bara hennes mamma vore kvar i livet. Hon hade vetat vad som var det rätta att göra. För en stund fladdrade tankarna iväg och hon fann sig själv famla efter kastanjen som hon hade i fickan, som gjorde att hon mindes värmen hos sin mor. Tryggheten och vissheten som hon alltid hade. Hade hon den inte med en gång, satte hon sig ner och funderade en stund, eller gick ut och rensade en rabatt. Sen visste hon plötsligt. Hon sa att svaret kom till henne när hon gav det tid att komma som det ville. Just ja – hon kom ihåg hennes ord: ”När vattnet är grumligt, kan man behöva vänta en stund tills det klarnar. Stillheten ger klarhet och plötsligt ser man bilden och vet vad som är den rätta vägen.”
Hon saknade sin mamma så oändligt. Så kom hon att tänka på att det fanns en stor kastanj utanför den stora Tidsbanken i en liten park. Annars fanns det inte så många träd kvar i den ”effektiva staden” som hon bodde i. Hon kröp tillbaka ut ur fönstret och stängde det noga. Hon var inte redo att tala med de ansvariga för Tidsbanken om vad hon upptäckt. Något sa henne att det inte var rätt tid för det. Så hon torkade sina våta kinder, pudrade näsan, sträckte på sig och gick tillbaka ut från valvet och ut genom grindarna. Hon fick för sig att en av de anställda följde henne med blicken, men hon tog snabbt på sig solglasögonen tillsammans med sin ”viktiga min” som sa – jag är så oerhört viktig stör mig inte vad ni än gör! och gick ut genom de kopparbepansrade dörrarna.
Väl ute tog hon ett djupt andetag och gick vidare ut till den mininala parken, med det stora kastanjeträdet. Det var tomt i parken eftersom ingen tog sig tid att vara i den och slösa tid på det oviktiga. Hon såg sig snabbt omkring – tog instinktivt med sig en vackert brun kastanj i fickan och klättrade upp i trädet. Hon sände en tacksam tanke till sin pappa som när hon var liten, lärt henne hur man klättrar i träd. Snart syntes hon inte för någon, de sjubladiga löven gav ett fullgott insynsskydd. Hon lossade skorna, la dem på en gren. Tog fram termoskoppen med kaffe hon haft med sig in i valvet för att spara tid. Tog några långa andetag och drack sitt kaffe. Idag beslöt hon sig för att åtminstone inte spara in mer tid. Nej, hon skulle minsann göra lite annorlunda. Bara idag.
Hela hennes kropp svarade på det rebelliska förslaget med jubel!
Hon fann sig själv koppla av och somnade till en stund på grenen.
Hon drömde djupt och intensivt. Där var vännen som hon ej besökt på sjukhuset, som plötsligt kunde prata. Som hon pratade – jag var så ensam och så rädd. Ingen tog sig tid att prata med mig på MITT sätt. Till sist gav jag upp och tänkte att du ändå inte kommer, inte ens på min begravning. Så straffet för dig min såkallade vän, är att jag inte kommer att komma på din begravning. Ha ha ha skrattade hon rått. Fortsätter du såhär kommer du att dö ensam! Hennes skratt ekade i rymden och ersattes snart av ett annat ljud. Hon ryckte till och insåg att det var ljudet av en motorsåg. Det var på riktigt och hon blev plötsligt klarvaken. Någon var på väg att såga ner träd i parken. Va! NEJ! Det fick bara inte ske. Stadens sista lilla andhål med gröna levande träd var hotat! Hon tittade sig febrilt omkring i trädet, som för att komma på en ledtråd. Den satt faktiskt på en annan gren. Där hängde en gammaldags megafon. Den var rostig och dan, men hon nådde den precis och till sin stora förvåning verkade den fungera. Utan att fundera vidare kom hon plötsligt på hur hon kunde använda den. Hon tog ett djupt andetag och började hojta högt och ljudligt: Det här är träd-anden som talar. Sluta genast upp med att ta ner träden! Killen som ännu inte hade börjat såga i själva trädet, såg sig omkring. För att inte röja sig själv, väntade hon en stund tills han började starta sågen igen. Med sin myndigaste stämma skrek hon igen – LÅT BLI att såga ner träden. Vi behöver dem för att andas. Nu såg killen med motorsågen plötsligt inte bara konfunderad ut, utan rädd. Nu viskade hon därför i megafonen. Så min vän – nu är det tid att lägga ner motorsågen och istället plantera. Se alla kastanjekärnor jag har släppt till dig. Se till att sätta dem på varje liten grön plätt i hela staden. Hon kunde knappt kväva sin förvåning när killen gjorde precis som hon sa och började plocka kastanjer i en sopsäck han hade med sig. Han verkade van att bara lyda order och hon la ner megafonen och följde honom när han gick ur parken med säcken full av kastanjer.
När han gått, kilade hon bort och gömde hans motorsåg långt uppe i kastanjen istället. Hon hörde hur han mumlade för sig själv. Hm en kastanj till varje grön plätt i staden. Det kommer att ta en stund det här.
Hon tittade snabbt på sin mobiltelefon. 78 missade samtal. Hon kände bara instinktivt att det var helt oviktigt. Hon skickade istället ett sms till sin resklara vän. JA! Klart att jag hänger med och vi kan ta min bil såklart. Kan vi åka redan ikväll? Det pirrade till i kroppen av det vilda och hon log.
Tyst satt hon uppe i trädet och fick plötsligt syn på mannen på banken som följt henne med blicken. Han hade en stor lövblås med sig, en sådan som man både kan blåsa in luft i och blåsa ut. Hon kände knappt igen honom, men hans blåa skor avslöjade honom. De hade hon sett inne på Tidsbanken. Han såg sig snabbt om som för att förvissa sig om att ingen såg honom. Kopplat till den stora blåsen hade han en stor säck som han nästan fick släpa för att få med sig. Så gick han fram med munstycket till ett av de små träden som började se lite visset ut, tryckte ner munstycket i jorden vid dess rötter och satte på knappen för utblås. Ett litet brummande ljud indikerade vad som var på gång. Hon väntade tills säcken verkade nästan slut, sen fick hon en ingivelse, började klättra ner och hoppade rakt framför honom för att konfrontera honom. Han höll på att trilla omkull av den hastiga rörelsen och såg skräckslagen ut.
Vad håller du på med! Ska du ta kål på trädet? Fattar du inte att vi behöver träd för att andas!
Han såg sig hastigt omkring, verkade bestämma sig snabbt för om han skulle vara ärlig eller inte och sa sen: Det är inte som du tror. Hon väntade och han fortsatte. De här träden skulle varit döda för länge sedan, då deras tid varit ute. Men jag har hållit dem vid liv, genom att ta tidskulor från de tidsrika som haft störst besparingar av tid och ge till dem. Hade inte jag varit här, så hade dessa träd inte funnits kvar. Hon fnös, så du menar att du håller på som någon slags Robin Hood! Tystnad följde på hennes påstående och han sa sen lugnt och stillsamt, som om han hade all tid i världen och stunden blev så underligt rofylld. Ja, jag ger från dem som stulit sin egen tid och ger till dem som annars dött när deras tidsfrist gått ut. Det är inget de här träden har valt själva, tvärtom. De vill leva och de vet att de har en viktig uppgift. Vad menar du? Uppgift som träd! Vad menar du är deras uppgift? Trädens uppgift är att lugna människorna och få dem att uppleva en tid utan rymd. Hon tänkte lite snabbt på stillheten hon känt uppe i kastanjen, men slog det ur hågen. Hon var fortfarande misstänksam. Kanske det var den här mannen som stulit HENNES tid, som kostat henne så mycket arbete att spara ihop. Hon bestämde sig för konfrontation. Det är du som har tagit all min tid, eller hur! Jag såg att du tittade på mig när jag gick upp från valvet. Du visste ju redan att all min tid var borta, eller hur! Han tittade henne djupt in i ögonen och sa – jag tog tid från den cistern där jag var mest säker på att ingen skulle göra något uttag på väldigt länge. Det sved till när han vred om nyckeln dit hon inte släppt någon på väldigt länge; i hjärtat. Hon valde att bara andas.
Han fortsatte – jag trodde att jag skulle komma för sent den här gången. De skulle komma och såga ner de små träden idag och jag hade svårt att komma ifrån. Hon vaknade till. Gjorde ett val och sa – det är min förtjänst. Jag hade plötsligt tagit mig tid att klättra upp i kastanjen – fråga mig inte riktigt varför – och då hejdade jag motorsågskillen när han kom. Hon fnissade till och berättade hela historien för Mannen med de blå skorna. Det tog lite tid, men det kändes skönt att berättelsen kunde få ta plats och breda ut sig, med pauser och toner och allt annat som gör berättelser levande. Hon var bra på att berätta, men hade alltid slutat då det inte var tillräckligt tidseffektivt.
Varför har du blå skor frågade hon när de skrattat klart tillsammans. Ett skratt som värmde något fruset inuti. Det är för att påminna mig om att luften är blå när allt är i balans. Hon slog ner blicken och insåg att hon så länge haft blicken fästad i marken och missat att himlen i staden oftast var osynlig, och framförallt väldigt sällan blå.
Det burrade till i fickan och hon läste snabbt vad vännen skrev. Finaste du, jag hade sett framemot att åka med dig, men jag har precis brutit foten och kan varken köra eller följa med det här året. Jag är hemskt ledsen och besviken, för jag har verkligen längtat efter att träffa dig på riktigt. Det var så länge sen. Kommer du ihåg alla hyss vi hittade på och hur vi skrattade så fritt som unga? Jag längtar tillbaka dit. Kan du inte komma hit och hälsa på mig nästa vecka istället, så kan vi prata tillbaka oss. Jag saknar dig som vän. Det är så mycket bråttomhet nuförtiden! Kram och hjärtemoji din vän.
Hon tittade upp från att ha läst det långa meddelandet. Än idag vet hon inte varför hon gjorde som hon gjorde, men hon minns att en kastanj trillade ner på hennes huvud och vidare ner mitt mellan dem. De fick syn på den samtidigt och skulle båda till att plocka upp den då deras händer nuddade vid varandra. En sträng av värme slog rakt in i hennes hjärta. Det var som en stöt som fick henne att vakna upp. Vakna på riktigt. Hon tittade in i hans kastanjebruna ögon och fann sig själv fråga. Jag hade tänkt åka till tulpanernas rike ikväll, men min vän kan inte längre följa med. Vill du följa med mig?
Stunden av tystnad som bredde ut sig mellan dem blev plötsligt oändligt svår att uthärda och andas i. Hon slog ner blicken plötsligt förlägen – förlåt om jag frågade jag…..
Han log varmt. Jag trodde aldrig du skulle fråga.
Bild från en resa till landet nedanför där färg fortfarande sprakar
Epilog
Hon hade lila skor på resan och han tog sina nya mörkblå. De gick bra att både köra i och vandra med bland fälten av färg och mångfald. De visste båda att bakluckan skulle bli fullproppad med tulpanlökar som skulle sättas och ge färgklickar i staden. Det tog några år, men sedan vande sig människor vid att det fanns färgklickar här och där på våren, och dessutom poppade det upp kastanjer på olika ställen i staden. Kastanjer som med tiden bredde ut sig och gav människor både svalka och andrum. Bredvid dem andra träd som kunde slå rot. Ett nytt lapptäcke bildades så småningom av staden som tidigare bara hade haft någon enstaka grön ruta och i övrigt grå och svarta. En ruta i taget byttes ut mot gröna, röda gula, blå och lila En ny färgbalans var på väg. Allt fler människor stannade till vid färgklickarna, lyfte blicken mot en främling som gjorde likadant och sa – hej!
Vännen som brutit foten följde gladeligen med på nästa resa och de proppade bilen full igen, denna gång med fröer till ängsblommor, solrosor, ringblommor och lavendel som gav människor knappar av färgkapslar att drömma sig bort med. De tre kallade sig Kastanjetrion och gav uttryck för en annan tid som ville komma tillbaka. Vännen som gått bort, fick en hel blomsteräng på sin gravplats och hon kom tillbaka i drömmen i en oändligt vackert bunden blomsterkrans och sa – tack!
Cisternen med tid? Den var ändå bara ett lurendrejeri. Tiden är ju här och nu. Den är inte till för och KAN inte sparas på riktigt. Tidsbanken blev åtalad för ”sol och vårar-fasoner” och drog sig tillbaka till mörkret där de kom ifrån. De ville ju bara få mer makt men kunde bara få det från människorna som gav den till dem i utbyte mot framtida fejkade löften. När väl människorna i staden sett sanningen, och slutat vara tysta, gick de inte längre att manipulera och då försvann deras makt.
Hur ska man då hindra att det sker igen i vår tid? Var rebellisk – drick ditt kaffe, eller din kopp te i lugn och ro oavsett vad. Ta en kastanj i fickan och plantera den på en ny plats, där det behöver bli mer andrum, eller bara känn den i fickan och låt den ge dig ro. Viktigast av allt? Andas och släpp in kärleken i ditt liv. Det är bara när du är i ditt hjärta som du kan möta den. Framförallt – våga känna som ett barn igen. Skratta, gråt och sjung när du vill. Se till att skapa med händerna och låt dem visa dig vägen. Sitt och dingla med benen vid en bryggkant. Ring en vän. Åk på äventyr. Cykla utan händerna på styret och klättra i träd. Våga vara vild och våga vara vacker. Som BARA du kan.
Tid ÄR. Den kan varken stuvas undan, sparas eller användas senare.
Hemligheten är närvaro.
Och nu…är det inte längre en hemlighet. Nu vet du också.
Tid är där du ÄR.
Kram
Birgitta som tog sig tid ….valde att skriva den här berättelsen utan att veta vart den skulle ta vägen eller om någon vill läsa den. Bara därför att jag har lust. TACK till alla ord som strömmat genom mig och tack till drömmen som gav mig första meningen att komma igång.