18 Det är hög tid att kliva fram ur vårt pandemi-vakum.-Eller Varför blir enkelriktat arbete utarmande i längden?

Så vad vill jag med denna krönika? Jo – jag vill helt klart väcka – öppna upp och ta ett steg fram och in i relationerna. Både dem du redan har och kanske försummat. Men också nya! Det är dags att vi som har valt mellanvägen gör vår röst hörd. Att vi tar ett kliv fram och MÖTS på riktigt!

När är det dags att korka upp champagnen för att du vågar leva igen!

Vi blir alla påverkade av att inte träffa andra människor. Så är det, och har alltid varit. Men vi påverkas olika mycket, och på olika sätt. Av den enkla anledningen att vi tack och lov är människor som är födda i helt olika formar. Tänk om vi alla haft samma form! Huga så trist och en-FORM-igt!

Vi är olika, så därför har vi också låtit oss påverkas väldigt olika av tiden under pandemin. Här är tre klassiska linjer. Linje 1 och linje 3 som ytterligheter och linje 2 allt däremellan.

• Linje 1.”Vi-drar-oss-tillbaka-fullt-ut”-perspektivet. På denna sida av spektrat, verkar det som om att hela livet bokstavligt talat har stannat upp för en del. Jag har träffat personer som de facto inte varit utanför sitt hus och sin trädgård på snart 1 ½ år! Andra har sitt datum kristallklart för sig när de senast satt sin fot på kontoret. (18 april 2020 – vilket är 1 år och 2 månader sedan). Åter andra har inte träffat en endaste kollega, fysiskt på lika lång tid. Vi drar oss tillbaka-fullt-ut-perspektivet, utan kompromisser. Jag förstår självklart att det för en del har varit absolut nödvändigt av olika orsaker, så är det sagt. Men det gäller inte för alla.  Fokus på jaget och jag tar mitt ansvar fullt ut.

• Linje 3. ”Pågår-det-en pandemi-vadådå!”-perspektivet. Några har valt den andra ytterligheten. De struntar i alla regler och gör som de alltid har gjort. Självklart har de blivit åthutade av många längs vägen. De har varit mer eller mindre påverkade av åthutningarna och försök till att få dem inrättade i ledet. Några har blivit sjuka, andra har klarat sig. Lite rysk-roulette. Oftast med fokus på jaget. Jag gör som jag vill.

• Linje 2. ”Flexibilitets-perspektivet”. Det innebär allt däremellan. Vi träffar några, men inte alla. Vi gör undantag från regeln när det behövs. Vi kämpar med att hitta en tillvaro av klokhet och försiktighet, tillsammans med finurlighet och medmänsklighet. Detta för att få egna verksamheter att överleva. Detta för att välja vägen, som handlar inte bara om att överleva – utan om att fortsätta leva! Om än i förändrad form. Och ännu viktigare – att fortsätta att MÖTAS!

I möten fäster vi blicken på varandra! Nu är det helt klart annorlunda. Det är något med blicken som händer. Jag märker det även på mig själv. Med tiden, så viker blicken undan, för att inte behöva komma för nära. För att inte få för mycket kontakt. För att vi måste hålla avstånd. Blicken är det första som viker undan. Det är både skönt och bekvämt ibland– och med tiden ensamt! Skönt och bekvämt, för att jag slipper engagera mig i dem jag möter. Ensamt, blir det med tiden, när vi inte möter människor.

Att vår blick vacklar är allvarligt. För om vi inte fäster blicken – så SER vi inte andra människor. Och det mina vänner är förödande! För oss alla.

Vi behöver nämligen ALLA bli sedda! Att känna sig sedd som människa är motsatsen till att känna sig ENSAM. Aldrig förr har heller så många människor utryckt sin ensamhet. Några få tycker att det har varit skönt att få vara ensamma. Jag tror inte på dem. Jag tror inte de har insett vad ensamheten egentligen betyder. Jag tror många av dem har flytt den känslan av ensamhet med alla medel som finns! TV-serier, alkohol, shopping på nätet, choklad och sociala medier.

Så varför blir det enkelriktade arbetslivet utan fysiska möten, utarmande i längden? Tänker du att du som suttit hemma inte påverkas? Att det varit bekvämt med att välja den enkelriktade vägen? Den raka och effektiva, utan hinder. Att allt blir bra och effektivt? Tänk om! Att välja ett liv eller ett arbetsliv utan att träffa människor fysiskt är att välja ett liv utan att träffa sig själv. Låt mig förklara:
När vi träffar människor, hur mycket eller lite vi än tycker om dem, så speglar vi oss i dem. Med hjälp av hur de agerar och är som människor, så får vi referenspunkter till hur vi själva är och vad som är viktigt för oss. När vi ses virtuellt, kan vi inte spegla oss på samma sätt. Vi blir som platta frimärken där det är svårt att se och märka nyanser i kroppsspråk mm.  Dessutom går ENERGIN i mötet förlorat. Men det har jag skrivit om förut.

Att välja ojämna vägar med möten gör att vi växer. Vi behöver träffas, även om det blir lite skakigt ibland så blir det ändå mer färg och energi. Vi behöver framförallt möta människor på riktigt så att vi kan spegla oss i dem. När vi fäster blicken på andra – så går den också inåt. Vi börjar grunna på hur vi själva fungerar, hur vi tänker och hur vi känner. Självklart kan vi göra en del av det på egen hand – men vi behöver träffa varandra för att lära känna oss själva på riktigt.

Aldrig har småpratet varit så viktigt! Med tiden märks att människor tycker att den enkelriktade vägen är tråkig! På vägen hem från mitt kontor på Borgeby Slott, ser jag många människor som har råkat på varandra utomhus stå och prata och gestikulera. Om jag kör förbi efter en stund så står flera av dem fortfarande kvar. De möts! Men jag ser också det motsatta. Människor jag känner sen tidigare, får syn på mig, men viker snabbt undan blicken och går skyndsamt förbi. De tror inte att jag har sett. Jag skulle inte tro att alla har bråttom, men låter dem skynda förbi. Vi är alla olika. Samtidigt väcker det en tanke – hur ska det bli sen? Och vad är sen?

Sen när jag fått vaccinet – DÅ ska jag börja leva! Om vi verkligen har väntat i ett och ett halvt år med att leva, och bara har ägnat oss åt att överleva, så är jag inte alls så säker på att det blir lätt för alla! Frågan är om vi har backat så långt hem, att det till och med kommer att bli riktigt svårt att kliva fram igen. Att kliva fram och in i gamla och nya relationer. Men det är precis det vi behöver göra. För att växa som människor, finns det ingen annan väg! Men jag tänker att det kommer att komma tusen undanflykter – även när de flesta blivit vaccinerade.

Champagnekorkarna kommer att smälla under en lång tid. Har du funderat över hur många som ska ha tagit vaccinet för att just du ska korka upp din champagne-kork och säga att pandemi-oron är över för dig? Att fira och att börja leva och att mötas igen - det kommer att ske vid olika tillfällen. Det kommer inte att komma av sig själv, utan kräva ditt egenvalda engagemang. Många är så ovana. Att mötas. Ovana och kanske rädda. Men ta ett djupt andetag. Låt blicken vara din ledsagare och ledstjärna. Låt blicken vila på den du möter. Oavsett vem det är. Så kommer resten med.

Det är dags! Gå ut och möt människor! Med eller utan avstånd – SE DEM i ögonen. Följ blicken och bli därmed också sedd själv! Säg hej. MÖT dem du träffar, oavsett var – och möt därmed dig själv.

Eftersom jag jobbar med möten, så har jag haft många anledningar till att betrakta och begrunda förändringar jag sett och ser i möten mellan människor. Jag hör att många nu pratar om förändringar som de tror blir permanenta i vårt sätt att mötas. Det intressanta är att dessa förändringar verkar gå i två olika riktningar. En del tänker att det virtuella sättet att mötas är här för gott, och att det är fullgott. Vi behöver inte träffas fysiskt – det blir mer effektivt att träffas bara virtuellt. Effektivt – är det bra för oss? I längden? Att frånta oss möjligheten att känna in energin i rummet, att spegla oss i andra människor. Är det det, vi vill ha? Andra inklusive mig själv, tror att vi kommer att värdesätta våra fysiska möten och ta tillvara dem på ett klokare sätt.

Vi kommer att välja hur vi vill ha våra möten betydligt mer aktivt och medvetet än förut. Det välkomnar jag!

Med vänner jag mötte igår väcktes olika frågor om möten med koppling till arbetslivet. Det finns de som väljer att inte vaccinera sig. Om vi då har fysiska möten, vems val ska vi då anpassa oss till? Dem som säger:

• Jag har vaccinerat mig så att jag kan träffa mina kollegor igen eller dem som säger:

• Jag är inte vaccinerad så vi får fortsätta med virtuella möten?

  Vi kom inte fram till något svar, men förstår att frågan kommer att väckas allteftersom arbetsplatser öppnar upp igen.

Kommer man att kunna kräva ”vaccinations-pass” för att jobba på den arbetsplatsen? Kommer man att kunna ställa frågan vid anställning, om man är vaccinerad? Om vi måste resa i tjänsten, kan det bli ett krav då, precis som körkort? Kommer vi att vara tvungna att mötas fysiskt? Frågor som onekligen väcker en del diskussioner och kanske distans mellan medarbetare beroende på olika val.

Så vad vill jag med denna krönika? Jo – jag vill helt klart VÄCKA – öppna upp och ta ett steg fram och in i relationerna. Både dem du redan har och kanske försummat. Men också nya!

Det är dags att vi som har valt MELLANVÄGEN gör vår röst hörd. Att vi tar ett kliv fram och MÖTS på riktigt!

För ärligt – hade alla mina kunder valt linje 1, så hade jag varit i konkurs nu. TACK alla ni andra som varit modigare än så. Ni vet vilka ni är. Och tack för de oändligt givande möten som vi faktiskt har haft, nu när så mycket annat har saktat ner. Låt oss ta med det vi lärt oss! Jag har lärt mig massor – men det mina vänner. Det får bli en egen krönika! Väl mött!!

Dags att kliva fram och mötas. Bli den som tar första steget!