19 Orolig eller rolig – vilket väljer du? Eller – Varför oro inte bara tar energi utan faktiskt hindrar ”action”?

Självklart oroar jag mig också ibland! Men inte lika länge och inte lika ofta och det är en viktig nyckel. Dessutom har jag kommit på en formel som jag kör. Birgittas “Ororo”.

“Ororo-formeln” tar oss från oro till ro och kanske…från oroligt till roligt! Häng med i krönika 18.

oro måne mörker himmel.jpeg

Vi är alla oroliga! Du, jag och varenda människa. Fast vi oroar oss olika mycket och olika ofta. Vi blir också oroliga av olika anledningar. En del oroar sig för att pengarna ska ta slut, andra för att inte tiden ska räcka till för allt som ska göras. En del oroar sig för att de ska dö (vilket vi ju förvisso alla ska – men ändå) Andra oroar sig för att bli sjuka och att bli ensamma. Själv oroar jag mig rätt ofta för att inte räcka till, för mina nära och kära och ibland i mitt jobb.  Listan kan göras oändlig och min blogg har varken plats för det, eller avsikt att täcka in alla saker vi människor oroar oss för.

Ta istället en liten mini-paus på 30 sekunder och fundera på vad DU oroar dig för ibland. (OBS! Tillhör du någon av de unika människor som aldrig någonsin oroar dig för något alls, behöver du inte läsa den här krönikan – så har jag sparat din tid :).

Tack! 😊Tänk nu efter igen och låt oss tillsammans vara krassa och realistiska. Har den oro du känt någonsin varit till nytta i ditt liv? För dig, eller för någon annan? Jag kan bara svara för mig själv, och svaret är lika enkelt som kort. Nej! Aldrig någonsin har oron hjälpt mig eller varit till nytta i något endaste sammanhang. Inte för mig och definitivt inte för någon annan heller. Tvärtom! och det här är viktigt på riktigt:

Det är riskfyllt att oroa sig för mycket och för ofta!

De tre största riskerna när vi oroar oss som mest:

  1. Vi dränerar oss själva på massor av vår egen energi

  2. Vi trycker upp problemet till hjärnkontoret, där absolut inget händer som faktiskt kan förändra något. Tankarna snurrar rundor därinne och gör ingen nytta för någon.

  3. Vi glömmer att fokusera på det viktiga. Vad vi faktiskt vill göra/tänka/drömma.

Ett exempel. Jag håller just nu på med att bygga en liten stuga. Då händer det ofta att jag oroar mig för att jag inte ska få tid och hinna med och bygga den som jag (vi) har tänkt. Det tar energi, snurrar runt i hjärnan och ligger lite som en tunn våt filt över mina tankar. Jag glömmer så lätt min dröm. Att ha en friggebod klar nästa sommar så att vi kan se ut över ängen och dricka kaffe i lugn och ro. När jag kommer på min dröm, lugnar jag mig. Tar en kopp kaffe där jag är nu och stannar upp. Jag kan ju inte mer än göra mitt bästa, och kanske går det att planera in en helg med stugbygge. 😊

I sin värsta form av oro finns ett syndrom som heter Höna-Pöna-syndromet. Det står att läsa i boken (De tio dummaste misstagen klyftiga personer gör – som jag fått av en vän, mycket läsvärd!). Höna-Pöna innebär att du inte bara oroar dig för en sak. Utan den saken ger upphov till en sak till som du oroar dig för, och en sak till och till sist tror du bestämt att hela världen går under! Ett katastroftänkande i stort och i smått. Efter alla dessa mörka (ofta antagna) tankar så är man ett vrak och fullständigt uttömd på energi. Framför allt energi, som skulle kunna använts till att ta reda på om oron är befogad. Om oron är befogad då hellre se om det faktiskt går att göra något åt den första situationen. Ett ord som nämns i exemplet är att man ”förfärligar” (Albert Ellis)
Krösa-Maja i böckerna om Emil, är paradexemplet på just detta. Hon oroade inte bara sig själv, utan sprang omkring till alla i byn, berättade och jagade upp sig.
-Ida har fått Tyfus! Ojojojoj – nu går det utför i Katthult!
På något sätt ”gottar hon sig” i sin oros-känsla och att få vara i centrum. För människor lyssnar gärna på andras oro! Men tänk – inte någon gång, stannade hon upp när hon sprang mellan gårdarna och funderade på om det verkligen var sant, vad hon själv kunde göra för att stötta om det varit sant.

Att oroa sig som Krösa-Maja är faktiskt egoistiskt! Eller åtminstone huvudlöst. Det leder ingen vart och gör mer skada än nytta.

18 Krösa maja katastroftänk.jpg

Andra oroar sig så mycket för andra, att de gör deras (antagna) oro till sin egen.
För några år sedan åkte jag bil med en kund, och vi lyssnade på nyheterna. Då berättades om en olycka där något barn förolyckats. Jag tyckte självklart det var tråkigt, men släppte det sen. Jag visste ju inte vem det var, och jag visste att jag inte kunde göra något åt just den situationen som redan hänt. Men hon stelnade till och jag kunde se hur starkt påverkad hon blev av det vi precis hört. Hon utbrast:
- Åh– nej! Så hemskt. Men åh, så fruktansvärt för dem! Ja, hennes föräldrar, de måste verkligen vara helt utom sig…!!
Hon levde sig så starkt in i situationen att jag såg hur hon påverkades rent fysiskt. Ögonbrynen drogs ihop med en skarp rynka däremellan, och hennes händer höll hårdare om ratten och andningen gick upp i bröstet. Hon tystnade och jag anade att hon antog föräldrarnas smärta och gjorde den till sin. Det var uppenbart smärtsamt för henne. Hon kunde inte skilja på empati och sympati, och hennes djupa empati drog henne långt ner i det egna förmodade oros-träsket. Så mycket förspilld energi, till ingen som helst nytta för den som faktiskt förolyckats.

Är det inte mänskligt att oroa sig? Jo – absolut!
Oro kan ibland vara en aning eller en förnimmelse om att allt inte står rätt till. Man kan oroa sig för att barn far illa. På mitt tidigare kontor, berättade en av frukostgästerna med oro och emfas i rösten om de tre små syskonen som sprang omkring och levde rövare bland sina grannar och som ingen gjorde något åt! Hon menade att de kommer ju att hamna helt snett. Sen kom den, paradmeningen:
– ”Man blir ju orolig för dem och hur det ska gå.”
Med denna mening, befäste hon sin egen oro och att hon sett att något sker. Tänk om hon ställt frågan i vårt forum: Vad skulle jag som granne kunna göra? Istället för att bara betrakta och oja sig.

Det slår mig. Hennes oro gör ju ingen som helst nytta, om hon ändå inte tänker göra något åt den, eller riktar sin oro dit det kan komma någon förändring.

Ok – jag fattar. Oro är inte bra - men hur gör jag konkret?
Självklart oroar jag mig också! Men inte lika länge och inte lika ofta och det är en viktig nyckel. Dessutom har jag kommit på en rätt enkel formel som jag kör – för det mesta.

Birgittas “Ororo”-formel
Från oro till ro – och kanske….från oroligt – till roligt!

  1. Andas 3 långsamma andetag. Gärna 10-20 sekunder och lika lång in- som utandning. OBS - Att sucka ger motsatt effekt.

  2. Möt din oro! Det är lätt att försöka fly undan det jobbiga genom att bli fullt sysselsatt av vad som helst, utom just det. Jag kommer på mig själv med att surfa planlöst….

  3. Sätt fingret på vad just din oro handlar om, och var den kommer ifrån.
    Ibland fixar jag det själv, ibland resonerar jag öppet med en god och klok vän eller partner. Vi tror ofta vi är ensamma om att vara oroliga!

  4. Ta reda på fakta! Är oron befogad? Då kan det vara dags att agera och ta tag i situationen om du kan. Är oron obefogad? Skriv av dig, stick ut och spring, pys ut det som finns därinne på något sätt. Lägg INTE på hög! Då kommer pyset ut vid något annat tillfälle och du kan inte hålla emot.

  5. Skapa större perspektiv! Zooma ut. Se den större bilden. Hur viktigt är det här egentligen? Kan du äta dig mätt, har du någonstans att bo? Har du en vän? Se humorn i det hela! Testa att gå aktivt från att vara o-rolig, till rolig. Det senare funkar inte för alla, men är min absoluta favorit. Kan jag se och skratta åt oron, blir den inte lika farlig.

  6. Hitta ditt riktiga fokus – Fundera vad är det som är viktigt för dig. Lägg fokus på det.

Låt oss testa formeln! Vi återvänder till mitt stugbygge som exempel. Jag märker att jag vankar omkring och känner en diffus oro.

  1. Andas – Check på den. INTE bara sucka alltså…..

  2. Möt din oro. Ok – ja. Jag är faktiskt orolig. (Acceptans)

  3. Tänk till. Sätt fingret på vad din oro faktiskt handlar om. Hm. Jag känner att jag är mest orolig för att inte tiden ska räcka till. Både till mitt jobb, min familj och underbara partner, hus och vänner. Ja, faktiskt – att inte JAG och min ork ska räcka till.

  4. Ta reda på fakta. Är oron befogad? Hm. Ja på ett sätt. Jag har inte mer tid än någon annan. Men nej på ett annat sätt. Det är nog mest att jag vill bli färdig med en gång!
    Det kommer jag inte att kunna, om jag också vill vara tillgänglig för det andra. Vilket jag ju vill! Så jag brottas både med val av min tid och min uppmärksamhet. Risken är att jag sticker och snickrar ibland, och då med dåligt samvete och inte är där.

  5. Skapa större perspektiv. Stugan kommer att bli färdig, men tidpunkten är oklar och det ger mig en öppning i mitt tänkande. Nyckeln är ju att trivas under tiden vi bygger, och inte bara när den är färdig. En annan nyckel är att de stunder när vi är där och bygger, då vara där fullt ut. Jag kan inte heller bygga när jag inte är där.

  6. Hitta fokus När jag är där och bygger, vill jag hitta glädjen i byggandet! Aha! Där är min viktigaste nyckel. Snickarglädje istället för snickartvång. Nu känns det lite bättre.

Men om oron är befogad?
Ta reda på fakta. Välj att acceptera eller agera. Hitta ett förhållningssätt som gör att du behåller din energi och lägg den på det som leder till utveckling och förändring. Handlar det om stora frågor som oro för klimatet? Lär dig mer om de faktiska hoten där du bor. Gör det du kan och engagera dig. Handlar det om oro för någon som far illa i din närhet. Agera! Sitt inte bara och oroa dig!!! (Lyssna gärna på Morgan Allings sommarprat om sin uppväxt för inspiration). Handlar det om oro för din hälsa – gör vad du kan och känn stolthet för din kropp och tacksamhet för vad som fortfarande fungerar.

Jag oroar mig mer för andra – för mina barn eller mina föräldrar! Vad som ska hända med dem. Gör inte det. Oroa dig inte!! Prata med dem istället! Hjälp dem och dig själv att lyfta blicken och se på allt de faktiskt kan. Sätt fokus där och på att våga utvecklas. Prova formeln.

Jag känner att många är oroliga runtomkring mig! Då har jag en fråga du kan ställa dig. Påverkar det dig? Om svaret är nej, fundera på om du behöver göra något/säga något alls.
Om svaret är ja: Andas. Lyssna 1 gång fullt ut och ställ frågor till personen. (Se ovan). Fråga om personen behöver stöd av dig, för att komma vidare och med vad. Var noga med att personen själv tar ansvar för sin situation, men gör tydligt att du är där som stöd när den vill komma vidare.

Ett trick är att hitta ordet RO – i oro. Om jag oroar mig för att hinna med mitt jobb, försöker jag aktivt hitta arbetsRON – genom att göra en struktur som jag trivs i och veta att jag gör mitt bästa. Samma jobb, men olika förhållningssätt.

Är oron borta för gott nu? Nejdå – den funkar ofta som en bumerang. Så nästa gång - när jag stressar för att hinna snickra färdigt på friggeboden och märker att andningen är kort och axlarna är i öronhöjd, stannar jag upp med hammaren. Andas tre djupa andetag, och tar in tacksamheten att jag ens KAN svinga en hammare och hittar sen stoltheten och glädjen i det jag gör. Det är samma jobb, samma hastighet, men med arbetsro och framförallt – med snickarglädje!

Tre ting att tänka på vid oro

Tre ting att tänka på vid oro

När du känner arbets-oro – eller annan oro

  • Andas tre långa andetag

  • Leta glädjen och stoltheten i det du faktisk gör

  • Tänk tacksamhet.

Och du – om inget annat funkar. Försök att skratta ofta och länge. Humor och goa skratt är som plåster för mänskligheten!

Mora station 2018 - Uttryck för oro

Mora station 2018 - Uttryck för oro

Previous
Previous

20 Var finns din egen balans mellan intryck och uttryck?Eller varför är ditt uttryck viktigt för hur du mår inuti?

Next
Next

18 Det är hög tid att kliva fram ur vårt pandemi-vakum.-Eller Varför blir enkelriktat arbete utarmande i längden?