14 En berättelse om min farmor. Eller - Varför behöver berättelser berättas?

Idag vill berättelsen om min farmor komma fram. Det är lite klurigt, eftersom jag aldrig träffat henne i levande livet. Eftersom det är så lite jag vet om henne utgår jag från två saker jag har i min ägo. Ett svart-vitt foto och en broderad duk. Låt oss börja där.

En duk broderad med drömmar. Tillverkad av Dagmar Ström.

Vi har alla berättelser inom oss. Berättelser som behöver berättas. Frågan är om vi tar oss tid att lyssna in dem när de kommer till oss. Frågan är också om vi verkligen förstår hur viktigt det är att vi berättar om dem vidare så att de blir hörda. Kanske också att vi skriver, eller ritar ner dem – oavsett?

Mina krönikor här är just berättelser jag tar mig tid att lyssna till. När jag skriver ner dem, gör jag det för min egen skull. För att jag ska ta mig tid att lyssna på dem. (Hur ska jag annars kunna skriva ner dem om jag inte lyssnar?: ) Min krönika blir min ventil, men också en stilla påminnelse om att vi alla har något att berätta. Krönikan är min berättarform, och blir min rutin att skriva. Kanske sagan också? Det vet jag inte ännu.

Idag vill berättelsen om min farmor komma ut. Det är lite klurigt, eftersom hon inte lever längre. Min farmor dog i TBC när min far var bara 5 år gammal, vilket borde bli 1937. Men jag ska göra ett försök, och formen får bli blandad. Det blir några stråk av det jag vet, som blir strukturen. Det blir också några stråk som jag vill fylla på och måla med färg.

Berättelsen behöver berättas, eftersom det finns människor som då kan lyssna på den. Min far såklart. Men också de som känner min far och de som känner mig. Den här berättelsen är också skriven till alla andra som har en farmor, eller ett svartvitt foto på någon de aldrig känt i levande livet.

Eftersom det är så lite jag vet om henne utgår jag från två saker jag har i min ägo. De är sanna. Jag börjar med ett svart-vitt fotografi. Det är min farmor till höger på bilden. Hon tittar ner i bordet. De andra ser upp och ler lite försiktigt in i kameran. Men min farmor tittar bort. Om jag ser bilden i svart-vitt, så är det inte så mycket mer man ser. Möjligen att det är vackert dukat, de tre unga kvinnorna på fotot är uppklädda i sannolikt ljusa kläder. Det finns en stor kaffekanna på bordet i silver. Det finns två kakfat, redo att inmundigas och bordet är vackert dukat. Det finns också blommor på bilden. Jag får en känsla av sommar. Jag har för mig att någon berättat att bilden är tagen i den gamla skolan i min hemby. Det stämmer med det rummet jag en gång har sett själv.

Jag har alltid tänkt att farmor har sett lite blyg ut, eller kanske till och med lite bister? Nej – blyg. Men genom att tänka på farmor levande och i färg – får jag en helt annan bild. Både av bilden i sig och av farmor som person.

På den tiden tog foton rätt lång tid att ta. Var det en ovan fotograf så tog det säkert väldigt lång tid att ta en bild inomhus, som ju detta är. Med lång slutartid och rätt inställning. Med svart varmt skynke över kameran och fotografen och rangliga stativ som svajar. Motljus från fönstret som ska kompenseras och en fotograf som kanske buttert konstaterar att de ju kunde valt ett annat rum som var lättare att fotografera i!

När jag lever mig in i bilden på det sättet ser jag något annat. En annan bild av min farmor. Min farmor är helt klart otålig!

Min farmor är helt klart otålig! Hon vill ut i sommaren och dansa loss. Vara sig själv fullt ut. Känna gräset mot sina fötter, dricka kaffe i en solig glänta under ett träd. Titta på grodan som hoppar sakta förbi. Ta in naturen, känna glädjen och kraften i den och få en stund för sig själv och skratta härligt med sina vänner. Så som de gör när höet är bärgat. En härlig fest med sommar, ljus, dans och fulla lador som gör bonden trygg med att det finns mat till djuren till hela vintern. Farmor är ju bondtös så hon kan väl alla rytmer och sysslor som hör den uppväxten till.

Hon har om vintern suttit uppe med sin syster Ida på kofferten i köket. Där har de gnabbats och skrattat tillsammans som systrar gör. De ska ju inte höras alltför mycket eftersom de är flickor, men skrattet bubblar inom dem och går inte alltid att hejda. Hon sitter och broderar på en duk. Blommorna blir vackert vinröda och de gröna rankorna och bladen som hör därtill skiftar i flera ljusgröna färger. Hon broderar in sina drömmar i duken. Hon vet att duken ska till hemgiften. Hon vet inte att jag en gång ska få den duken.

Hon kommer att gifta sig med min farfar. Det vet hon. Hon vet kanske också att hon väntar barn – min far. Hon vet inte att hon kommer att få ännu en pojke – Stig. Min farbror. Hon bubblar av glädje och vet inte all den sorgen som kommer att drabba henne och familjen. Den sorgen som drabbar alla oss som levt efter farmor. Stig dör vid 2 års ålder i samma sjukdom. TBC. Den som fortfarande så sent drabbar landsbygden. Farmors far var slaktare, det var sannolikt därifrån smittan kom.

Det är lätt att se på svartvita foton från förr och låsa bilden av det man ser först. Vi vet ju hur det gick. Med henne och med lilla Stig och knyter därför omedvetet sorg till den svart-vita bilden vi ser. Sorg som färgar bilden av de personer vi ser. Sorg som färgat bilden av min farmor. Men nu vet jag och har en helt annan bild. Min farmor var levande. Livsglad, hade lekfullhet. Tyckte om att dansa. Att baka. Hon älskade att vara i köket. Att knåda in degen ordentligt och banka lite extra på den de dagar hon behövde det. Att baka sin favoritkaka ibland – Ambrosia. Att vara i köket och välkomna vänner och sitta ner en stund.

Min farmor tänker att människor i framtiden har det så bråttom. Att jobba hårt är en sak, men att stilla sig och sitta en stund, det hör också till livet. Att ta sig tid att smälta och att förundras över det som är vackert och finns nära oss. När hon var sorgsen gick hon till kyrkogården. Vandrade stilla mellan gångarna. Där fick hon säkert lite tid för sig själv. När hon var glad gick hon ut i landet och jobbade med händerna. Fick känna jorden mot sin hud och känna regnet mot ansiktet. Då kände hon sig levande. Säkert var det tufft många gånger, men hon valde först livet.

Hon ler i sin himmel och tänker på sin nu vuxna son – att han nu är 89. Hon är så stolt över honom. Tänker att han fick bli gammal så tidigt. Men att han gjort så många kloka val i livet. Hittat den kloka hustru han behövde vid sin sida. Fostrat 4 barn med lekfullhet, arbetsamhet och att alltid stå för det som är rätt, även när det är lite jobbigt. Inte gjort skillnad på flickor och pojkar, utan alltid stått bakom dem, i vått och torrt. Stöttat och funnits där med allsköns kärleksfulla tjänster till alla nio barnbarn. 4 barnbarnsbarn som ser på honom med nyfikenhet när de kommer. Ja, verkligen stolt.

Så den svartvita bilden på farmor är härmed utbytt i mitt eget minne och levandegjord. Om den är sann? Är det viktigt? Det är såhär JAG vill minnas farmor. En fjärdedel av där jag kommer ifrån. Att minnas henne och glädjas med henne gör att även jag känner mig mer levande. Jag är så innerligt tacksam för den nya bilden. Tack du vackra livfulla Dagmar Ström-Svensson

Vilka svart-vita bilder har du omkring dig som du kan göra levande? 😊

Jag är så glad att du hittat till just min nyfiken.blog! Jag kommer att fortsätta nyfiket betrakta livet. Utifrån och inifrån. Sällan i svart-vitt. Hellre i färg. Mycket färg. För DET behöver vi och mår bra av. Nu är det tusen nyanser i grönt! Ser du dem? //Birgitta