23 Vad är motsatsen till MEDkännande? Eller Varför MOD är avgörande på vägen dit?

MEDKÄNNANDE. Pelare 2 (8) på vägen för långvarigt välmående;
 (Se krönika 21 för beskrivning av helheten)

MEDKÄNNANDE. Pelare 2 (8) på vägen för långvarigt välmående;
 (Se krönika 21 för beskrivning av helheten)

Berättelsen i Caroline Myss  bok – Helandets Kraft slår mig rätt i Solar Plexus. Den träffar mig och jag värjer mig, eftersom jag känner igen mig i den karaktär som inte är ”hjälten” i storyn. Genom att peka på motsatsen till medkännande, sätter Myss faktiskt fingret på vad den andra pelaren av åtta – för långsiktigt välmående egentligen handlar om. Boom. Aj!

Citat ur boken; Helandets kraft av Mystikern Caroline Myss, S 40.
”En av de mest gripande händelser jag någonsin hört talas om på en kurs berättades av en kvinna som hade skadats svårt i en bilolycka och haft en nära-döden-upplevelse; jag kallar henne Maggie. Maggie var så chockad att hon lämnade sin kropp och i det tillståndet, svävande ovanför olycksplatsen, kunde hon höra hur människor i de bakomvarande bilarna reagerade på olyckan.
En del var djups skakade av synen, medan andra sa sådant som:
-”Fan, det är ju typiskt! Hur länge kommer vi att sitta fast i den här kön?”
Men från den femte bilen bakom henne såg hon en underbar ljusvirvel stiga upp i etern och sedan strömma in i hennes egen kropp.
- ”Vad pågår här?” tänkte Maggie.
I samma stund fann hon sig sittande i bilen bredvid kvinnan som bad för henne. I detta energitillstånd, mitt under hennes nära-döden-upplevelse, noterade Maggie kvinnans bilnummer och la det på minnet. Till slut återvände hon till sin kropp och fördes till sjukhuset. När hon tillfrisknat letade hon rätt på kvinnan som bett för henne och sökte upp henne för att överlämna en blombukett som tack.”

Det är för mig alltid intressant att diskutera nära-döden-upplevelser, men det är inte det jag vill lyfta fram här och nu. Det handlar om något annat. Jag gissar att du också suttit i en bilkö någon gång och upplevt motstridiga känslor inom dig precis som jag. Tack vare den här starka berättelsen vet jag, att från och med nu, kommer åtminstone jag att vända bort mitt fokus från mig själv i liknande situationer. Acceptera stillaståendet av bilen eftersom jag inte kan göra något åt det, och sedan ägna en kort stund till att aktivt känna med dem som drabbats och kanske förolyckats. Det kostar inget, tvärtom ger det mig en känsla av medmänsklighet. Nästa gång är det jag, eller du eller någon vi bryr oss om och känner. Men även om vi inte känner människan som drabbas, så är det alltid en MEDmänniska. Motsatsen är ju fruktansvärd!

Däremot – och det är viktigt! Tänker jag inte sitta och tycka synd om personer som drabbas på olika sätt.
Därför det här med att tycka synd om, Det har inget alls med medkänsla och medkännande att göra! Läs det där igen. Att tycka synd om någon har INGET alls med medkännande att göra.
Att tycka synd om, skapar faktiskt en DISTANS som inte är till gagn för någon. Inte för dig, och verkligen inte för personen det ”tycks synd om”.

Vad menar du nu? Jo tänk efter själv. När någon har tyckt synd om dig. Kanske har de böjt sitt huvud, tittat lite menande på en kollega eller vän, och tillbaka till dig, och så språket….ett suckande hmm, kanske följt av: Vad synd om dig!!  Det som händer är att när de tycker synd om dig skapar de en distans mellan dig och dem.

När du tycker synd om någon, skapar du en distans mellan dem du tycker synd och dig själv. Du sätter dig helt enkelt på ett säkert trappsteg ovanför dem. Du tittar neråt! Den som tycker synd om någon ser ner på den de tycker synd om.

Ordet synd – tycka synd om säger ju allt! SYND! Synden har drabbat dig – stackars dig. Det handlar rätt och slätt om förminskning!

Att tycka synd om sig själv handlar med detta synsätt faktiskt om att göra sig SJÄLV mindre än man är.
I den stund jag tycker synd om sig själv, slutar jag ofta vara förmögen att göra något åt situationen. Offer-rollen ligger nära till hands och den börjar ofta med att jag tycker synd om sig själv. Det kan såklart vara mänskligt att få tycka synd om sig själv, en liten stund. Men att fastna i det, är förödande för oss alla. Både för den som väljer att landa in i ”synd-om-mig-träsket” under en längre tid, men också för dem som är runtomkring. Det kvittar vad de gör och säger, så har det ingen verkan.
”De förstår ju inte hur det verkligen är!!”
Gärna följt av en ljudlig suck som visar att man minsann inte tänker ändra på något just nu för att förändra det.

”Det kan ju vara bekvämare att tycka synd om sig själv än att ta fram modet att våga ändra på något så att det blir annorlunda.”

Att känna medkännande med sig själv i en situation, handlar alltså INTE om att tycka synd om sig själv, utan att snarare att göra allt man kan för att skapa en så god situation för förändring som man bara kan.

Att tycka synd om sig själv är som att använda härskarteknik mot sig själv och göra sig mindre än man faktiskt är. Läs det igen!

Att tycka synd om sig själv är som att använda härskarteknik mot sig själv och göra sig mindre än man faktiskt är.

Självklart kan vi behöva hjälp när vi mår dåligt. Men att be om stöd och hjälp, är INTE att tycka synd om sig själv, utan snarare medkännande med sig själv och en förändringsvilja. Vi har en vilja att sätta oss i förarsätet i vårt eget liv, men vet inte riktigt hur.

Tycka synd om (pity) innehåller 4 element

1.      En tro att den lidande personen är underlägsen

2.      En självfokuserad (egofokuserad) passiv reaktion som inte inkluderar att erbjuda hjälp.

3.      Ett begär att upprätthålla emotionell distans till dem det är synd om.

4.      Undvikande av att dela personens lidande.
Ur boken: Brene Brown Atlas of the Heart. On Places we go with others; Compassion

Medkännande bygger i grunden på ömsesidig respekt för dig själv och för andra människor. Medkännande gör att vi tänker MED människor inte MOT människor.

Vi tänker och känner tillsammans. MED varandra.

Kan man utnyttja andra människors medkännande?
Ja. Tyvärr. Det finns lite olika sätt. Ett sätt är att personer utnyttjar ditt ”dåliga samvete” till sin egen fördel, utan att göra någon egen ansats av att förändra sin egen situation. Detta kan vara medvetet och omedvetet.

• Jaha ni ska ut och ha roligt. Jaja, jag ska bara sitta här själv ikväll. Men tänk inte på mig, ha det så roligt.

• Det var länge sen du var hemma och hälsade på. Jaja, du har väl mycket att göra….suck.

Jag kan själv känna att jag kämpar med olika tankar när jag ser personer som sitter och tigger utanför matbutiken. Där är jag ännu inte färdig med mitt eget tänkande och vacklar från den ena änden av mänskligt medkännande med personen som faktiskt sitter där, till ett annat perspektiv som snarare handlar om irritation då jag vet att inte alla sitter där av egen fri vilja, utan ibland ingår i ett nät av människor som gör just det. Nyttjar människors ”dåliga samvete” OCH nyttjar andra människors utsatthet för att få dem att känna så. Att de sitter på marken och befinner sig på en fysiskt lägre nivå gör det ju ännu värre!

Ibland köper jag ett paket kaffe och ger, ibland har jag låtsats gå ut från en annan utgång bara för att slippa möta blicken utan att ge (ja – kämpigt att erkänna, men så är det) På sistone har jag varit noga med att inte ändra på mitt gåendemönster, och att alltid ge en varm blick, utan att ”tycka synd om” och SE människan som sitter där. Förakt är det sista jag tänker, och ”synd om” vägrar jag att tycka.

Det här med att möta blicken, det gör jag med ALLA människor. Oavsett om de sitter på marken och tigger, eller står ensamma i kön framför mig. Vi kan alla känna oss ensamma, och att se en annan människa med vänlighet, det är för mig essensen i att visa medkännande som MEDmänniska.

Offerrollen kan antas av människor som varit med om tuffa upplevelser när de väljer att stanna kvar i dem och till och med identifiera sig med dem ISTÄLLET för att gå vidare när det är dags.
I sin värsta form kan de också utnyttja andra människors medkännande för att känna sig betydelsefulla eller till och med makt. Det här kan låta konstigt, men det kan innebära att personen väljer att:
”VARA NÅGON som har haft det tufft i sin barndom.” Istället för att: ”Riskera att inte vara någon alls, eller i värsta fall INGEN alls”. Därför klamrar de sig fast vid sin egen upplevelse i sin värsta form på flera sätt. Att stanna kvar i feltanken att ”Sålänge jag ÄR någon som har haft det tufft, så lyssnar alla på mig” kan förutom att det tar extrema mängder energi också skapa ett osunt beroende och göra att det blir allt svårare att ta sig ur. Det är helt enkelt så det är! Det här är min lott i livet!

Ännu värre och i vissa fall helt förödande! Att använda sin makt tillsammans med offer-rollen. Det kan vara i en familjesituation, där en person alltid får sin vilja igenom, genom att om inget annat fungerar, spelar ut triumfkortet med sin egen tuffa uppväxt (eller liknande):

• Ja, ja. Ni gör såklart som ni vill! Ni vet ju inte hur det kan vara att ha haft en så tuff barndom som jag…” eller

• Åh, ni förstååår inte hur det är att vara sjuk. Ni borde ta lite mer hänsyn!”

• Ja det såklart. Ni har det säkert tufft. Men försök att leva i min kropp, med min sjukdom så hade ni kanske fått lite perspektiv på hur små era egna problem är!

Nyckeln att komma ur offerrollen är att lära sig mer om det som har hänt, eller händer. Vad kan jag lära mig av det här. Vad är det jag behöver lära mig? Hur kan jag när jag lärt mig det, stötta andra människor att komma vidare när de har samma utmaning som jag har haft och på det sättet växa?

Så: Sluta att jämföra elände i formen – Mitt elände är större än ditt. Sluta att tycka synd om dig själv. Sluta tyck synd om andra. Tyck OM dig själv. Tyck OM andra. Sätt gränser och lär dig vad medkännande verkligen är!

HUR kan vi då vara medkännande?
Medkännande handlar om att visa att vi är människor på samma nivå. För att vara medkännande behöver vi förstå och visa empati. Empati är det viktigaste redskapet för medkännande. Det är en förmåga som gör att vi kan förstå vad någon går igenom, genom att spegla och visa förståelse. Att man är beredd på att dela lidandet i den mån det är möjligt.

Brene Brown har ett underbart exempel på hur man verkligen kan visa empati. Hon pekar på hur viktigt det är att först sluta upp med att automatiskt försöka ”fixa det som gör ont”!
I sitt eget föräldraskap gick hon från att alltid vilja fixa saker och göra allt bättre, så fort som möjligt, för sina barn, till att bokstavligen sitta med dem i mörkret tillsammans med dem.
Att lära dem att våga känna efter vad de egentligen känner. Det kan göra ont, men handlar om att långsiktigt utveckla deras förmåga att känna delad medmänsklighet.
Jag tänker - Att det är enda sättet att växa som människor. Lätt? Nej. Svårt? Ja. Viktigt? Ja!!!

#Herregudco Första almanackan

Hur kan vi nu kunna vara medkännande med människorna i Ukraina som har det extremt tufft?
Det är alltid en utmaning när det rör sig om så många människor, att inte se hela folket som en oidentifierbar massa. Vi kan ju inte rimligen förstå hur varenda en av de hundratusentals människor som påverkas och känna med var och en av dem.

• Det vi KAN göra är att höra utvalda historier om människoöden, och skapa oss en förenklad bild av den lilla människan i det stora förloppet.

• Det vi KAN göra är att lyssna och försöka förstå en större bild genom att läsa analyser och källor vi litar lite mer på just nu.

• Det vi KAN göra är att bidra med det lilla du och jag kan för att uppmuntra, stötta och hjälpa på olika sätt. Är du diktare – skriv en dikt som väcker och uppmuntrar omtanke!  Är du journalist? Skriv ett reportage som väcker modet. Är du företagare? Hitta ditt unika sätt. Är du förälder, lärare eller tränare? Prata med barnen om demokrati, gemenskap och värderingar.  

• Det vi ALLA KAN: Reflektera. Se på och prata om och med dem du möter. Hitta sätt som INTE bara handlar om uppgivenhet. Leta efter medmänskligheten – men fall inte i offerrollen att det snart blir synd om oss. Det gör inte bara onytta – det motverkar medmänsklighet.

Egentligen kan vi göra vad som helst, så länge vi inte tycker synd om NÅGON.
Vi behöver se klart att det faktiskt är en försvarsmekanism. När vi tycker synd om DOM så skapar vi en distans till dem som människor och det farliga kommer inte fullt så nära oss själva. Att SE det beteendet och vilja ändra det, är första och andra steget.

Det är också tillåtet att inse att det lilla jag gör kanske inte kan ändra på hela förloppet.
Det betyder ändå inte att vi har en rätt att tycka synd om någon. Det vi ska skriva om och berätta, är att lyfta fram hur modiga vi alla är och de som kämpar mot kriget i synnerhet, att stå upp för viktiga värderingar som handlar om demokrati, gemenskap och ömsesidig respekt. Att berätta att vi ser deras mod och hoppas att vi också är lika modiga när vi behöver vara det när vi själva utmanas i våra värderingar.

Det är inte flyktingar som flyr. Det är medmänniskor! MODIGA medmänniskor som behöver att också du är modig och gör något som du kanske inte brukar.

Jag undrar om någon någonsin har sagt till Putin hur viktig han är som människa?  
Jag skulle inte tro det. Men att skriva om Putin kräver en annan form. En saga. För det är för mig så nära ett monster man kan komma. Ett monster som ingen förstår och ännu värre. Ingen tycker om!

Precis som i sagorna kommer det alltid ett slut på sagan. Eller som Wilhelm Agrell (professor i underrättelseanalys) skriver i sin krönika 25/2 2022 i Sydsvenskan ”Barbariets dagar är alltid räknade”

När medkännande inte råder och kombineras med en bestialisk drake (Min tolkning tillsammans med utdrag ur Agrells text)

1.      Förstöraren har alltid ett övertag, åtminstone på kort sikt. (Den kortsiktiga vinsten)

2.      Förr eller senare kommer vattendelaren 2022 att följas av en stabilisering och förnyade strävanden att återupprätta grundläggande principer för fred och säkerhet, för mänskliga rättigheter och politiska fri- och rättigheter. (Visionen står fast)

3.      Vägen dit kan bli lång men barbariets dagar är alltid räknade. (Hoppet)

Det viktigaste DU och jag kan göra, är att SE dem som är osedda.
Som Maya Angelou gjorde när hon regisserade en film och fick bevittna ytterligare ett vredesutbrott av rapparen Tupac. Hon tog honom åt sidan och ställde följande fråga till honom när han till sist lugnat ner sig. Stilla och rakt på sak;
NÄR FICK DU SENAST HÖRA HUR VIKTIG DU ÄR?

Tupac tystnade. Hon nådde honom. Hon nådde fram och in. Han började gråta. Han berättade senare att detta var vändpunkten i hans liv. Han blev äntligen sedd för den han var. Inte för vad han gjorde för att stjäla sig den uppmärksamhet han upplevde att han aldrig fick.

Jag önskar att någon gjort detsamma med Putin innan det var för sent. Nu är besten ute. Men kom ihåg. Barbariets dagar är räknade. Det går fortare när vi tillsammans visar mod och den rätta vägen.

SE Varandra! Se dig själv och var modig.
Har någon berättat för dig idag att du är viktig! Du ÄR viktig! Viktigare än någonsin!

Kram

Birgitta

Underbara Pia #korsdragspoesi den 24 februari 2022 på Instagram