27 Accepterande. Ett ord med stor kraft och utgångspunkt för förändring. Eller Att inte acceptera det som är (eller har varit) är att sätta krokben för sig själv i nästa steg.
Pelare 6 (8) på vägen för långvarigt välmående; Accepterande. Krönika 26
(Se krönika 21 för beskrivning av helheten)
Haha – hoho – det är lätt! Utbrister Dalai Lama i boken ”Glädje” på frågan om accepterande.
Kan jag förändra det? Om svaret är Ja. Vad är problemet?
Kan jag förändra det? Om svaret är Nej. Vad är problemet?
eller som Shantidevas frågar:
Varför vara olycklig för någonting om det kan ställas till rätta?
Vad tjänar det till att vara olycklig om det inte går att göra någonting åt det?
Låt mig förtydliga. Accepterande innebär INTE – att acceptera att saker sker igen, att det varit rätt det som skett. Eller att det inte ska bli några konsekvenser. Vikten av att ta livet på allvar och arbeta hårt för att förändra det som behöver förändras, att sona det som behöver sonas. Innebörden är kraftfull! Motsatsen till accepterande är nämligen resignation och nederlag.
Begrepp Accepterande: Att acceptera vad som är; verkligheten. Att acceptera vår tillvaro med all dess smärta, ofullkomlighet och skönhet. Att acceptera att något redan har skett, eller sker. Det handlar om att ”se sanningen i vitögat” även om det smärtar. Såhär har det varit! Såhär är det just nu.
Se sanningen i vitögat. Våga öppna båda ögonen och se klart. Foto B Olofson
Det handlar också om att våga och vilja göra just det. Acceptera. Häri ligger oftast den allra största utmaningen. Jag kan ju acceptera något ”rationellt” men inte känslomässigt. Då har jag INTE accepterat till fullo och är således inte redo för förändring. När vi accepterar det som hänt/händer, är vi nyfikna på vad som kan hända sedan.
Varför är denna pelare - accepterande grymt viktigt? Här är 3 viktiga anledningar:
Utan accepterande – ingen förändring.
Att INTE acceptera tar otroligt med energi. Vi jobbar ju mot ”flödet” i motsatt riktning.
(Segla i motvind – jobba uppströms – gå mot strömmen – hårdnackat hålla fast vid- bita ihop)Därför att motsatsen till acceptans innebär ord som; förnekelse, resignation, uppgivenhet, nederlag och förfall. Ord och tankar som slukar energi och kraft – till ingen nytta!
Jag ÄR vilse. Jag kan gråta och förtvivla - men det ändrar inte det faktum att jag är vilse just nu.
Kan man acceptera ett krig? Nej, aldrig att krig ska ske! Men vi behöver acceptera att det pågår. Just nu pågår det ett krig i Ukraina. Det är förkastligt och vi har tusen åsikter om det felaktiga i det som sker. Men att acceptera att det pågått, pågår och händer, möjliggör förändringar som inte är möjliga annars. Det är krig nu. Vi behöver hjälpas åt på ett annat sätt för att med full kraft förändra vad som händer efter nuet.
Kan jag acceptera att du, eller jag gjorde fel? Ja. Det spar onekligen både kraft och energi att göra just det. När det faktiskt är sant.
- ”Den här gången blev det verkligen tokigt och jag vet att det inte blev som jag tänkt. Nu har det hänt, jag ser på det med ärliga ögon och får fundera på vad jag kan göra från och med nu.” Ärligheten i acceptansen hjälper mig att se hela bilden. Det är en bra start! Att acceptera det jag gjort, innebär en oerhörd viljestyrka. Vi är redo att möta vår skugga och gottgöra där vi brustit. Däremot kan vi inte begära att omgivningen direkt ska acceptera. De har sin egen resa att göra först.
Med andra ord, att acceptera det som redan har varit eller är, ger en större möjlighet att göra ett aktivt NÄSTAval.
Vad händer nu? Hur kan JAG påverka det?
Att acceptera att jag INTE tänker acceptera, NÄSTA gång det är på väg att hända. Det här handlar om något otroligt viktigt! Att stå upp för mig själv och det som är rätt enligt mina värderingar. Att sätta gränser! Här kommer det kluriga. Var ligger acceptansen i det?
1. Jag accepterar att förhålla mig till det som har hänt.
2. Jag väljer att sätta gränser så att det inte händer igen. Jag väljer att förändra för framtiden.
Ska vi då sluta tänka, känna och förnimma och bara ”acceptera allt”? Nej!!
Det är evolutionärt helt omöjligt. Tankar, känslor och smärta (kroppsförnimmelser) existerar vare sig vi vill eller inte. De påverkar oss. Det är hur dessa ibland kan förstöra eller förmörka livet som är problemet.
Vi kan förstora och förstärka dem. (Jag stannar kvar i känslorna eller smärtorna och gräver mig allt djupare ner).
Vi kan också förneka dem. (Låtsas som om att något inte har skett alls, eller som att vi inte bryr oss överhuvudtaget).
Vi kan också börja med att acceptera att de faktiskt finns där. Att smärtan finns. Att tankarna snurrar och betrakta dem. Eventuellt ändra på dem. Att känslorna känns. Våga känna efter och uttrycka dem på ett kreativt sätt. Att se och möta dem och ändra på något. Antingen i en stor förändring, eller som oftast i många små myrsteg.
HUR gör jag för att acceptera – om jag nu vill och vågar? Här är fyra konkreta steg enligt ACT Acceptans och Commitment-teori. Den bygger på att SE och MÖTA; Att berätta om sina tankar och känslor och förnimmelser, precis som de är. Acceptera att något redan har hänt och sedan släppa taget om de tankar som inte behövs, eller de som förstör och snor vår livsenergi. ACT handlar om vad man tänker, om vad man tänker. Och att vara medveten om det. Eller med andra ord: Att stanna upp och lyssna på sitt brus.
Observera. Vad vet jag och ser helt säkert. FAKTA. Hur reagerar min kropp rent fysiskt? Andning. Hjärtslag. Kroppshållning. Vad har jag faktiskt sagt? Vad vet jag säkert har hänt? Låt bli att bre på, fylla i eller göra antaganden. Håll dig bara till det du vet helt säkert och som andra också skulle hålla med om, om du berättade för dem.
Beskriv och berätta. Hur upplever du det som har hänt, eller det som har varit? Vad tänker du har hänt? Hur känns det inom dig? Vilka känslor poppar upp? Här inte bara FÅR du vara ärlig, utan här är det en av dina viktigaste uppgifter. Att se även skuggsidor och vara brutalt ärlig om det är det som behövs. Med det menar jag INTE att du ska döma dig själv, utan snarare att du faktiskt vågar se sanningen i vitögat.
-”Jag har varit aggressiv. Jag har tappat kontrollen och det får mig att känna…. ”
-”Det som hände gjorde att jag tappade allt. Jag har blivit deprimerad. Jag fick ångest.”
-”Jag kände skadeglädje. Hämnden var först ljuv, men inte sålänge.”
Om någon lyssnar på dig – be dem att INTE avbryta. Du behöver få berätta färdigt. Det här är också ett gyllene tillfälle att skriva själv, att rita, måla att beskriva på kreativa sätt. Allt för att du ska få ur dig det du har inom dig och lätta på trycket. (se exempel längre ner i texten)Acceptera att det har hänt, som redan har hänt. Det betyder INTE att det inte kommer att bli konsekvenser. ”Jag sa ju förlåt!” räcker inte alltid…. .
”Jag har alltså gjort av med alla mina pengar”. Hur dumt som helst. Nu HAR det redan hänt. Acceptera det som är nu, även om det är svårt och ibland smärtsamt. Accepterandet gör ju att du inser hur illa det är, men är nödvändigt för att kunna göra förändringar. Många undviker i det längsta att ta reda på sanningen och lever i någon sorts ”förnekelse-vakuum”. Anar att det är illa, men tar inte reda på HUR illa och omöjliggör då förändringar som kan vara till stöd. Ett sådant vakuum tar ENORMT med energi!
Att acceptera är sårbart! Här vill jag verkligen ge en känga till föräldrar eller andra som ältar och strör salt i såret….grr!! Tänk er själva. När ett barn med nedslaget huvud kommer och vågar vara ärlig om vad som hänt och de får rakt i ansiktet:
-”Men….jag sa ju till dig att…..! Varför kan du aldrig….!”
Ibland vill jag bara skrika, i barnets ställe.
-”JA! Jag inser att det jag gjorde var fel. Jag fattar! Men vad gör vi nu? Jag VET att jag gjort tokigt, igen, men nu när jag accepterar det faktum att det redan har hänt, är jag redo att möta konsekvenserna!”
Håll dig till dom.Lämna det som skett/sker här och nu. Både det som hänt inuti (skuld, skam, rädslor och kanske förakt) och utanpå (fysiska skador på människor, hem och omgivningar).
Stå för de konsekvenser som blivit. Laga skador, betala böter, sälja en för dyr bil osv. FASTNA inte i det.
-”Jag är sådan och kommer aldrig att kunna ändra mitt beteende” stämmer inte.
Alla och allt kan ändras, om bara den egna viljan finns till förändring. Utan vilja blir det svårt. Utan acceptans – snudd på omöjligt. Då läggs det på hög och blir allt fler stenar inombords som tynger. En tung ryggsäck!
Även små händelser kan behöva accepteras. Här är en berättelse från min egen uppväxt: Jag växte upp som yngst av fyra syskon. Min storebror är 13 år äldre än jag och hade en skivspelare. Han var snäll och jag fick låna den och vara på hans rum och lyssna på musik när han inte var hemma. Så en dag satt jag uppe i hans rum och hade en Tom Jones-skiva i handen som skulle spelas. Jag skulle precis sätta mig och njuta av glasspinne och musik, när en stor bit smält glass droppade…..rakt ner på skivan!!!
Jag blev alldeles stel!! Innan jag visste ordet av, hade jag stoppat tillbaka hela den kladdiga skivan i omslaget, stängt av skivspelaren och gått ner igen. Jag sa inget till någon.
Jag klarade inte att acceptera det som hade hänt och stå för det jag gjort. Faktum var att jag verkligen visste att jag gjort fel och skämdes. Det tog ett tag innan någon upptäckte vad jag gjort. Under tiden höll jag nästan på att glömma det som hänt, men en klump satt kvar i magen och jag mådde inte speciellt bra.
Så plötsligt kom dagen då min storebror hittade den där kladdfläcken på skivan. Jag låtsades som om att jag inte hört, ända till min mor kom och stilla undrade om jag hade något med den fläcken att göra. Då kunde jag inte hålla mig, utan grät och berättade. När jag till sist kunde acceptera det som hänt och berättade sanningen, så släppte klumpen i magen. Att jag fick betala en ny skiva för egna pengar gjorde faktiskt ingenting. Tvärtom det kändes bra att få stå för konsekvenserna av att jag inte vågade acceptera och vara ärlig med det jag gjort.
Kan man acceptera sjukdom? Hur gör man för att möta sin smärta? Både fysisk (Att det gör ont) och mentalt (Att just jag drabbas.) En person som verkligen fått erfara utmaningen i att möta smärta och sjukdom är Pia Nilsson. Hon har ett konto på Instagram som hon kallar #korsdragspoesi. Hon hyser min största respekt för sättet på hur hon kämpar med att förhålla sig till sin egen smärta som stundom sannolikt varit - outhärdlig. Att orden hon leker med, läker. Att tankarna hon tänker och betraktar vänder. Att hon vågar vara i smärtan utan att fastna.
Anledningen till att hon hyser min stora respekt är att hon vare sig förstorar eller förminskar det hon faktiskt är med om. Hon vågar låta sig själv falla, och hon vågar kämpa med att resa sig igen. Bokstavligen. Hon delar generöst med sig av betraktelser och rinnande sparsamma ord i underbara doser. Både av hennes livskraft som stöttar och sviker henne om vartann (precis som för oss alla) men också betraktelser om litenheten i storheten och det stora i det.
Att följa en sådan person som Pia, som så ärligt möter och accepterar det som händer, och vågar berätta om tvivlet att göra just det, kan göra en stor skillnad för att ändra sina egna tankar och få lite perspektiv.
VEM du väljer att lyssna på, när du har smärta, mår dåligt eller har ångest kan göra STOR skillnad. Vem hyser din fulla respekt? Vem lyssnar du på för att lära mer om accepterande? Vem lyssnar du på för att lära mer? Om dig själv?
En avgörande del i acceptans är att berätta sanningen – först och främst för sig själv. Att fullt ut ärligt berätta sanningen kan vara riktigt riktigt tufft, framförallt om det är mörka händelser – men när det väl sker är det många som vittnar om att en sten fallit från deras bröst, bara för att de fått det ur sig som gnagde inombords. ”Som en sten som lyfts från mitt bröst.” Har du någon sådan berättelse själv? Markoolio är aktuell med berättelsen om sin uppväxt. Där han gjorde just så. Berättade sanningen. Först för sig själv och sedan för andra. Han insåg att hans accepterande var en del, i att också från sin stora plattform med sin berättelse vara ett stöd i andra människors resa mot acceptans. Patrik Sjöberg gjorde det för några år sedan. Båda två med stora livshändelser som dykt upp igen och som äntligen får en möjlighet att läkas. (När förlåtelsen får följa-se krönika 25)
Vad är det då vi kan ha svårt att acceptera? Här kommer min egen tolkning:
· Att vi alla fötts och att vi alla ska dö
· Att jag har ett liv på jorden just nu. Inte två eller tre.
· Att det är min egen uppgift och mitt eget ansvar att förvalta det livet väl. OCH att komma på vad det faktiskt innebär för mig.
· Att jag föds och dör ensam och utan medel (Att ingen kan ta med hunden till himmelen :)
· Att vi faktiskt inte vet allt
· Att var och en av oss är viktiga – både du och jag.
Och för dig som vill och vågar tänka ett steg till – det här kan också vara klurigt att acceptera:
· Att livet handlar om att göra det rätta och inte alltid det lätta.
· Att vi alla är vanliga människor och att det som varar längst är empati och kärleksfulla handlingar.
· Att mitt ego som gärna hörs och syns mest och som därför kan ställa till det för mig.
(Det är nämligen när BARA mitt egot får bestämma som jag går i motvind)
· Att vi alla har en inre röst som behöver stillhet för att höras.
· Att det är viktigt att våga lyssna inåt, därför att den inre rösten handlar om att lyssna på vad vi vet – innerst inne -ÄVEN OM det blir kämpigt.
· Att det är mitt val vilken röst jag lyssnar på.
· Att det är mitt eget val vart jag faktiskt riktar min uppmärksamhet och min kraft åt.
· Att var och en av oss har en uppgift i livet, en gåva. Att ta reda på den och sedan dela med sig av den är det allra viktigaste.
Kommer du inte ihåg alla punkter? 😊 Ok. Jag tänker att vi egentligen bara har två saker att acceptera;
1: Vi är alla här för att lära. (Learn)
2: När vi har lärt något på djupet. Lära ut. (Teach)
Att tänka så - kan göra att vi kan acceptera och snabbare ställa frågan – vad har jag att lära av detta? Frågan kräver att vi stannar upp och tänker till, vilket sparar vår energi/kraft. Det ger också ett ansvar; Att vi delar med oss av det vi lärt på djupet. Det innebär att vi medvetet riktar vår kraft åt rätt håll (växande) och inte bara behåller allt för oss själva.
Det är nu på sin plats att ge plats i krönikan åt författaren och filsosofen Echart Tolle – En person som genom sitt skrivande och sitt varande nästan ”personifierar” Acceptans.” I en intervju med Oprah Winfrey, Supersoulsunday 9 feb 2022, ger han sin beskrivning av Acceptans;
”Utmaningen i att acceptera och att vara här och nu, ligger i, att vi hellre är någon annanstans än var vi faktiskt är just nu. En ”stressklyfta”, uppstår mellan det som ÄR nu och det din hjärna säger att det borde/skulle vara.
Klyftan som får oss att känna ”stress” uppstår när vi målar upp en bild av framtiden, som vi tror kommer att bli perfekt, eller som kommer att frigöra dig eller uppfylla dig på något sätt. Den kan ibland vara så stark att vi helt glömmer att vara här och nu.” Tolle fortsätter och beskriver den mentala ovanan som motverkar acceptans.
Miljoner människor har en ”mental” ovana som får oss att omedvetet och automatiskt:
Argumentera mot det som faktiskt är. Vi blundar för det eller lägger energi på fel saker.
Som gör att vi inte vill vara där vi faktiskt är.
Att vi inte vill vara med den vi är, utan hellre med någon annan.
Att vi gör saker, fastän vi egentligen inte vill, eller hellre gjort något annat.
Att vi inte vill vara den vi faktiskt är.
Istället för att ”fly” nuet, vilket kan symboliseras genom en mängd skyltar som ibland kan ses bak på bilen. ”Jag skulle hellre vara….på stranden.” eller ”Jag skulle hellre spela golf…. ” Skyltar som tydligt indikerar att vi skulle hellre vara någon annanstans än där vi är just nu! Byta ut den mot det mest sanna och bästa för oss. ”Jag skulle helst vilja vara här och nu.” Som en påminnelse 😊.
Det där med att vara där du är, fick mig att tänka på en god väns pappa. Han var sällan nöjd med något och allt i hans liv, kunde alltid ha varit bättre. En sommarmorgon, vaknade vi när jag var på besökt hemma hos henne och solen strålade från sin knallblå himmel. Första dagen på semestern, fantastiskt god frukost med jordgubbar och allt därtill. En helt fantastisk morgon! Jag hann tänka – att nu måste han väl ändå vara nöjd. Hinner dock knappt tänka färdigt meningen innan han utbrister:
-Helllvettte vad fint väder!! (Sagt på genuin västgötska som rejäl förstärkning av uttrycket).
Med det menade han att han ändå inte var nöjd, trots alla goda förutsättningar. Därför att om det var såå fint väder, då borde han ju varit i sjön med båten. Och det var han inte. Jag skrattade så högt, att han till slut insåg det komiska själv och det blev ett mini-uppvaknande om att se allt som var här och nu. Och ha vett att uppskatta det. I alla fall den gången.
Enda vägen för att hitta ett sätt att frigöra kraft och att hitta en förändring, på ovanstående ”hellre-vara-någonannanstans-fenomen” är att träna på att vara här och nu. Att inte bara acceptera utan även att uppskatta det som är - nu. Närvaro och härvaro. (det sista ett ord lånat från Carl-Johan Asplund som kunde den konsten!).
Björn Natthiko Lindeblad får sammanfatta –fyra tips för den som INTE vill acceptera det som är och därmed riskera att slösa energi i onödan. (ur hans läs- och tänkvärda boken ”Jag kan ha fel”)
Vi kan undvika acceptans och stanna kvar i stressen (och upprördheten) genom att:
Skylla på andra
Skylla på annat
Skylla på mig själv – jag ÄR sån
Fortsätta (envist) att tro att tanken jag tänker är sann. (Istället för att ödmjukt inse – jag kan ha fel)
Vi behöver acceptera att livet innebär ett visst lidande ibland. Främst på insidan! Det är dock vi själva som kan påverka och välja hur länge vi vill stanna kvar i lidandet.
Vad har du själv svårt att acceptera? Vad gör det med dig? Vad gör det med dina tankar? Vilka känslor känner du? Hur beter du dig? Finns det en ovana du kan ändra på? Finns det någon liten ny vana som kan vara klokare och låta dig växa och våga förändring? Vem annars ska leva livet som du verkligen vill – om inte du själv?
Dessa otroligt aktuella och visa tankar från Tolle får också komma med:
Accepterande av besvärliga tider i världen och hos oss själva – genom att se mönster under en längre tid.
Civilisationen har aldrig utvecklats i en rak linje och utan motstånd. I varje starkt momentum där vi gått framåt i vår kultur, har det alltid varit några steg tillbaka först.
Samma mönster gäller för en människas liv. Det är aldrig en rak linje. Det underliga är att evolutionen behöver hinder. Utveckling sker inte utifrån trygghetszoner. De är väldigt trevliga när de inträffar, men det är genom motgångar som vägen till stjärnorna visar sig. Närhelst ett hinder uppstår, verkar det blockera min väg framåt. Men hinder har en central funktion. Det tvingar mänskligheten att generera mer styrka, kraft eller medvetenhet. Att se på acceptans ur ett sådant perspektiv ger åtminstone mig en annan inställning till accepterande. Att stanna upp och reflektera och så småningom fundera – vad har jag att lära mig ur detta inte bara sparar mängder av energi, utan genererar mer kraft. Min nyfikenhet väcks! Vad kan hända nu?
Det är detsamma för fysisk träning. Då krävs det att vi övervinner en del motstånd för att erhålla styrka. När vi väl kommit över barriärerna som är i vägen för god kondition och styrka, kan träning bli riktigt trivsam.
För att överkomma hinder och upplevda svårigheter, behövs medvetenhet och en vilja.
Tolle säger till Oprah: Om du tittar tillbaka på dina egna erfarenheter, fick du betydligt större styrka genom de hinder du upplevt. Eller hur!
Det som händer i världen är inte så trevligt, det är otroligt mycket tokigheter som sker. Se till att inte ta del i detta. Betrakta det och se det som sker. Vet att i det mesta går vi först tillbaka, för att sen samla kraft kollektivt och gå styrkta vidare. Vi kommer att gå igenom det här. Vi kommer att vara starkare och mer medvetna när vi väl kommer ur det. Jag tänker att en sådan inställning ger hopp.
En snyting (eget ordval) delas ut till Media. ”Media möter det här nuet med sin egen hysteri. De två göder varandra. Det blir kontraproduktivt.” Istället för att fokusera och berätta, det här är och det här händer just nu, finns det ett slags ”gottande” i hemskheter som ibland dödar hoppet och i värsta fall skapar en likgiltighet. Nuet är så hemskt att det kvittar vad vi gör. Vi kan inte acceptera och därför inte ändra på det annat än i affekt.
Vad är då MOTSATSEN till acceptans? Inget kan bli tydligare än följande textrad från eminenta Bo Caspers orkester. Enligt egen utsago ville de med sin text sätta ordet på just det – att vi lever på som om vi aldrig skulle göra något annat.
”Vi kommer alltid att leva. Vi kommer aldrig att dö”
Att förneka – dvs att inte acceptera - är att inte våga ställa sig ärliga frågor. Kanske för att man innerst inne vet att svaret gör att det blir en förändring. Att ändå våga ställa sig åtminstone EN ärlig fråga, kan göra ALL skillnad i hur vi tar oss an det som varit och är just nu OCH i hur vi mår inuti.
Finns det någonting JAG kan göra här och nu för att jag ska må mindre dåligt i den här situationen? Natthiko
Björn Natthikos bok ”Jag kan ha fel” rekommenderar jag varmt. Antingen lyssnar du på hans varma medkännande röst i en ljudbok, eller så har du den vid din sida ett tag och låter det han säger sjunka in. Ett kapitel i taget. En sanning i taget. ALLT i boken handlar till sist för oss alla att acceptera motsatsen till Bo Caspers text; ”Vi kommer aldrig att dö”.
Har du ändå svårt med att förstå ordet? Här är mitt allra enklaste vardagliga exempel.
Ett exempel. Ett flyg, eller ett tåg blir försenat och du inser att du kommer att missa en anslutning.
För någon som har nära till accepterande, läggs förhållandevis kort tid på att känna t ex ilska, besvikelse eller frustration. Resterande tid läggs på att göra det bästa av det som redan har hänt. Att fundera på alternativa tågbyten, eller flyg som går senare. Självklart kan besvikelse infinna sig, men man sitter snabbt i förarsätet av sitt liv igen.
För någon som har svårt att acceptera det som hänt, även fast det redan hänt, läggs förhållandevis lång tid på att inte bara känna dessa känslor, utan gärna hålla sig kvar i dem. Länge. Får känslorna att bli starkare genom att beklaga sig för andra, vare sig de vill eller ej. Gnäll i bästa fall. Ältande i värsta. Händelsen tar betydligt mer energi, än den behövt göra och ibland finns ingen kraft kvar till att förändra, eller göra det bästa av situationen.
Nyckeln är att släppa taget om mina gamla föreställningar. Om hur jag hoppades eller trodde, eller planerat för att det skulle bli. Jag trodde att jag skulle vinna. Jag trodde att det skulle bli perfekt. Jag trodde att jag hade kontroll.
Lätt? Sannolikt inte? Det är ibland grymt svårt att släppa taget.
Till sist: Kopplingen mellan Accepterande och Förlåtande (krönika 25) är uppenbar. När vi accepterar nuet kan vi förlåta och släppa önskan om att det förflutna varit annorlunda.
Jag accepterar att jag gjorde fel. Förlåt mig.
Jag acceptear att jag gjorde fel. Förlåt mig. Underbar tolkning av Förlåtelse. Weberarts Följ henne på Instagram!
TACK för att du läser. //Birgitta