29 Tacksamhet kommer inifrån. Eller Varför ”Du borde vara tacksam” inte fungerar.

Pelare 8 (8) på vägen för långvarigt välmående; Tacksamhet. Krönika 29
(Se krönika 21 för beskrivning av helheten)

Flera människor i min närhet har svårt med ordet tacksamhet. Det väcker min nyfikenhet och gör att jag gärna vill reda ut begreppen och fundera kring – vad tacksamhet egentligen är. Välkommen till mina krönikor – detta är min 29! I boken Glädje, av Dalai Lama och Desmund Tutu, som baserar sig på deras 3-dagars samtal om långsiktigt välmående, har jag nu kommit till åttonde och sista pelaren. Perspektiv, Medkännande, Ödmjukhet, Generositet, Förlåtelse, Accepterande, Humor och nu slutligen Tacksamhet. Jag saknar bara en pelare, och den är viktig. Nyfikenhet. Det får bli en egen krönika. 😊

Vill du hellre lyssna på min krönika - gör gärna det!

Begrepp Tacksamhet: Att känna tacksamhet är, att inte ta för givet det man redan har, eller har just nu.

Motsats: att vara otacksam? Intressant! Vi ”känner” tacksamhet, men vi ÄR otacksamma? Kanske motsatsen blir tokig då? Är det snarare att vi kan behöva modifiera begreppet tacksamhet JA! DET gör vi!! Men det krävs ett nyord!

NYTT ORD: UPPSKATTSAMHET. Att vara tacksam innebär oändligt mycket uppskattning. Att man uppskattar det man faktiskt har runt omkring sig - just nu.

För att kunna känna tacksamhet, behöver jag alltså stanna upp och se – med andra ögon. Upptäckar-upplevelse-uppskattar-ögon. Att inte ”bara SE” trädet. Utan att uppskatta att det faktiskt står där, upptäcka hur det svalkar, uppleva hur vackert det är, fundera kring hur länge det har vuxit där för att växa sig starkt.

Vägen till Tacksamhet går via 3 U:n. Upptäcka. Uppleva. Uppskatta.

Att stanna upp och upptäcka är en utmaning för många. Den höga takten många av oss väljer, gör att vi susar förbi många gyllene tillfällen till upplevelser och uppskattning. Vem har inte försökt få ett barn, en vän eller en hund att gå fortare så att vi kommer hem och sedan kan njuta? När densamme istället stannar upp och ser hur blöt och vacker vattenpölen är som vi har – här och nu. Eller regnbågen – eller trädet – eller den lilla skalbaggen.

Uppskattsamhet ger energi! Det skapar också en närvaro. Vilket kommer först? Närvaron eller uppskattningen. När jag är närvarande uppskattar jag mer – eller när jag upptäcker och uppskattar, så blir jag närvarande? Jag tänker att vi har en egen mix. Hur är det för dig?

Ok, så vad blir Motsatsen till Uppskattsamhet? Det är när du varken ser, upplever eller uppskattar det du faktiskt har runtomkring dig. Hur litet det än må vara. Krasst –innebär det att du inte är här, just nu. Utan i dåtiden, eller framtiden, eller i en dimma där du av olika anledningar inte kan se klart.

Du stannar kvar i det förflutna. Istället för uppskattsamhet är du antingen besviken eller huga – till och med bitter att det inte blev precis så som du tänkt. Du lägger din energi på det som inte blev, istället för att uppskatta det som faktiskt är – även om det är annorlunda. Det drar mycket energi!

Du kan också bege dig till framtiden och önska hur allting kommer att bli. När du har en liten bil, kan du drömma så mycket efter den perfekta bilen, att du inte uppskattar den du faktiskt har just nu. Du får självklart drömma, bara du samtidigt uppskattar det som faktiskt är. Förut kanske du inte ens hade en bil? Många människor strävar så efter det perfekta livet, att de inte uppskattar det liv de har just nu. De är så djupt inne i den strävan, att de inte märker att det de redan har – verkligen är helt fantastiskt.

Dimman är säkert bekant? Vi dagdrömmer, funderar på annat, eller stänger av och bara gör. Biter ihop och tappar glädjen i arbetet, eller i den uppgift vi har framför oss. Vi står och surdiskar, för att någon inte gjort det den ska – istället för att välja att diska och hitta glädjen i det, nu när du ändå gör det! Jag KAN diska och jag uppskattar att det blir rent. Vi rusar runt och gör våra vardagssysslor med en stress, för att vi aldrig kan koppla av. Istället för att koppla av i själva uppgiften och uppskatta att vi kan göra det vi gör.

Jag uppskattar och känner en djup tacksamhet för att jag får tre enkla saker: 1. Äta mig mätt. 2.Ha någonstans att bo. 3.Ta ett varmt bad när jag så önskar. Redan där tillhör jag de mest priviligerade människor i världen och det känner jag en djup tacksamhet inför. Det ger onekligen perspektiv.

MEN! Protesterar många kring min förenkling – har du inget driv? Jo. Men att ha ett driv, är något helt annat. Bara för att jag uppskattar det jag redan har runtomkring mig, behöver det inte betyda att jag inte vill bidra till att göra världen till en bättre plats. Det är bara det – att om jag lägger allt fokus på vad jag INTE har, blir jag helt enkelt blind för det jag redan har.

MEN! Protesterar många andra. Hur kan du vara – bara nöjd!? Det är ju så…tja – mesigt! Det handlar inte om att vara nöjd. Det handlar om att finna ro, i att det finns så mycket runtomkring mig att uppskatta. Det gör att tankarna vandrar åt ett håll som är bättre för min hälsa, och som får mig att känna mer glädje i det jag gör härnäst.

Men – det är så viktigt att sträva efter mer, annars stagnerar vi! Jag tänker att det inte alls är samma sak. När vi väl kommer till ro med att vi faktiskt har ”tillräckligt” finns det så mycket mer vi kan ge vidare till andra som får dem att växa i sin tur! Att vara generös gör att vi själva växer som människor. Det behöver inte bara vara att vi ger materiella saker, eller gör tjänster och hjälper till när vi kan. Tänk, vad du kan ge till en människa, bara genom att lyssna. Att kunna känna att man har tillräckligt, är en gåva. Att ständigt sträva efter mer, bättre, större och häftigare bara för sig själv, är ju bara kortsiktiga lyckorus. Låt mig förklara:

Att sträva efter mer, är ett naturligt behov och helt i sin ordning. Däremot, att sträva efter mer, ständigt mer och omättligt mer, till vilket pris som helst är ett hjärnspöke och ett gift. Då blir motsatsen i längden mycket kostsam. Både för dig själv och för omgivningen. Det kallas för girighet.

Tankar om vad vi strävar efter och varför går djupt. Många av våra tankar talar ofta emot den gängse regeln av vad som är viktigt och eftersträvansvärt i den här världen. Den här berättelsen, gjorde att jag kunde närma mig ämnet på ett bra sätt. Tyvärr vet jag inte vem som skrivit den, men jag gissar att ursprunget i själva essensen av berättelsen kommer från något av ursprungsfolken. Bob Perks har skrivit den här varianten.

Berättelsen: JAG ÖNSKAR DIG TILLRÄCKLIGT.

Nyligen så råkade jag höra en mor och en dotter i deras sista stund tillsammans på flygplatsen efter att dotterns flyg hade ropats ut. Ståendes nära säkerhetsgaten kramades de och modern sa:

-Jag älskar dig och jag önskar dig tillräcklighet. Dottern svarade:

-Mamma, vårt liv tillsammans har varit mer än tillräckligt. Din kärlek är allt jag nånsin behövt. Jag önskar dig tillräcklighet också mamma. De kysste varandra på kinden och dottern gick iväg.

Mamman gick över till fönstret där jag satt. När hon stod där kunde jag se att hon ville och behövde gråta.

Jag försökte att inte inkräkta på hennes privata sfär, men hon välkomnade mig genom att fråga;
-Har du någonsin sagt farväl till någon som du vet blir för evigt?
-Ja, det har jag. svarade jag.

-Ursäkta att jag frågar, men varför är detta ett för evigt farväl?

-Jag är gammal nu och hon bor så långt borta. Jag har utmaningar framför mig och verkligheten är sådan att nästa resa tillbaka kommer att bli till min begravning.

-När du tog farväl, hörde jag dig säga, ”Jag önskar dig tillräcklighet.” Får jag fråga vad det betyder?

Hon började att le.
- Det är en önskan som har förts vidare från tidigare generationer. Mina föräldrar brukade säga det ill alla.  Hon tog en paus och tittade upp som om hon försökte komma ihåg detaljerna och hon log ännu mer.

- När vi säger, Jag önskar dig tillräcklighet så vill vi att den andre personen ska få ett liv fyllt med bara tillräckligt med bra saker för att stötta dem. Sen vände hon sig till mig, så delade hon följande som hon reciterade från minnet,

Jag önskar dig tillräckligt med sol för att hålla din inställning ljus.

Jag önskar dig tillräckligt med regn för att uppskatta solen mer.

Jag önskar dig tillräckligt med lycka för att hålla din ande och själv levande.

Jag önskar dig tillräckligt med smärta så att de minsta glädjeämnena i livet upplevs som mycket större.

Jag önskar dig tillräckligt gain/vinnande för att tillfredsställa ditt vilja ha /your wanting.

Jag önskar dig tillräcklig med förlust för att uppskatta allt som du äger.

Jag önskar dig tillräckligt med hej och hallås, för att ta dig genom till ditt sista farväl.

Sen började hon att gråta och gick iväg.

Den här berättelsen, när jag läste den gav mig just det perspektivet – att jag faktiskt har tillräckligt och till och med mer än tillräckligt. Jag fylldes av en genuin tacksamhet inom mig, för de mest enkla ting. Att min mor som då fortfarande levde, kunde stryka mig mot kinden i en gest jag förstod innebar att hon älskar mig. Att min dotter modigt vågat ge sig ut i världen, tillräckligt trygg för att våga. Att min son har så underbart kloka resonemang och en kärnfull humor och är trygg att dela med sig av dessa när vi reser. Att min far, genom alla år stöttat och varit till hands med otaliga spik och skruvar, brädor, flytthjälp och snickerier. Att mitt hus värmer mig och kaminen som sprakar hemtrevligt. Att min särbo skänker mig oändligt med kärlek och omtanke, både när vi träffas och när vi inte gör det. Att mackan jag äter, gör mig mätt. Att mina ben bär mig genom livet.

Jag är så oändligt tacksam för all den kärlek som har omhuldat mig från så många personer i min närhet. Både levande och döda.

Fundera en stund. Om du skulle önska dig själv tillräcklighet. Vad skulle det innebära? Vad är tillräckligt för dig – just nu?

Allt du TROR att du behöver, som är mer än tillräckligt – kan bli som ett gift. Var vaksam!

Ett exempel. Jag har pengar nu. Jag behöver MER pengar. Det är ok. Ett behov.
Jag behöver mer pengar - till vilket pris som helst! = gift.  Att uppskatta det man faktiskt har – kan BRYTA begäret efter orimligt mycket mer. Det betyder inte att du inte ska sträva efter mer, vara arbetsam eller idog – tvärtom! Men att göra det med eftertanke och närvaro och med syftet att göra världen något bättre gör att du håller dig närmare ditt hjärta och inte låter egot rusa iväg och ta kommandot.

Att uppskatta det du har omkring dig – är att se det vackra, det funktionella, det finurliga. Att SE på djupet. Att se en blomma. Ja – den är vacker. Men att känna uppskattsamhet – är att uppleva blomman. Att dra in dess doft, att se hur vackert regndropparna faller på den.  Att se på blomman med ett nyfiket barns ögon. Och att varken du, eller barnet har en elektronisk mur emellan som stör uppskattsamheten.  

Barn lär oss Uppskattsamhet. Få av oss har ännu förstått att det ju är barnen som lär oss vuxna om livet och inte tvärtom! De är liksom närmare bekymmerslösheten och ”måsteriet”.

-Titta! En vattenpöl. Titta så härligt vått det är!!

- Nej inte nu. Vi måste hem…och vi måste skynda oss!

Här missar vi hela det värdefulla i att barnen tar oss till här och nu. Vad är det som är så bråttom? Tja, vi kanske vill hem – så att vi kan få i oss mat, få undan stöket, bada barnet och sen sjunka ner i soffan och DÅ kan vi koppla av! Puh!! Då kanske vi också tänker tillbaka på stunden som for förbi. Ja- tänk om vi stannat upp och sett det värdefulla. Inbjudan till gemensam uppskattning. Hm – det skulle ju kunnat låta såhär istället:

- Titta mamma! En vattenpöl. Titta så härligt vått det är!!

- Oj! Vänta lite, jag vill också känna på vattnet. Ja – oj! Det ÄR verkligen vått. Så härligt. Ska vi se om vattnet i badkaret ikväll är lika vått? Vad tror du? Eller vattnet i kranen när vi ska skölja potatisen? Vad tror du? Sisten hem är en rutten sill!

En utopi i din vardag? Kanske det – jag vet inte hur just du har det? Men i mitt liv, hade jag många skynda-förbi-gånger. Tack och lov hade jag också en mängd – stanna till och uppskatta det som är just – nu – stunder och fångade dem. En lång rad av smultronstunder. De är kvar för evigt. För de går in i själen på ett annat sätt.

Täljkurs på slottet. Smultronstund. Foto ByLingerts

Tänk om livet ÄR en lek!

Då har jag varit allvarlig alldeles i onödan 😊.

När vi skjuter upp vår uppskattning och tacksamhet och kanske avkopplingen till senare, till när vi kommer hem, när vi sjunkit ner i soffan, när vi är på semester, när vi gått och lagt oss osv Då missar vi hela poängen. Uppskattning och tacksamhet har inte med en PLATS att göra. Platsen kan hjälpa oss genom att påminna oss om det vackra eller stillsamma. Platser kan hjälpa oss att koppla av och bort. Det finurliga är att vi har uppskattsamheten INOM oss! Så fort vi stannar upp och väljer att se världen med uppskattningsögon, så KAN vi det! Det kan vara till hjälp att landa lite – att jorda oss.

När allt rusar på – tre enkla frågor som underlättar uppskattsamhet

1. Var ÄR jag? (Svaret är HÄR – så titta dig omkring och betrakta var du faktiskt är.)

2. NÄR är det? (Svaret är NU – så ta ett djupt andetag och ta dig ifrån dåtiden, ta dig ifrån framtiden – och ta in NU. Kan vara lite klurigare – men följ andetaget hela vägen in och framförallt hela vägen ut så är det toppen.

3. VAR står jag just nu? (Svaret är PÅ JORDEN – så känn in med fötterna var du står, med handen mot ett träd, eller med fingret i vått vatten. Allt som känns! Och ta in jordens Livskraft, som den blomma du faktiskt är

   Jag tror att vårt syfte på jorden är att blomma, det vackraste vi kan. Inte så att andra avundas oss, utan så att vi tillsammans skapar en vacker äng!

Weberarts Underbara Alva som har detta fantastiska uttryck! Akvarell.

Mina vänner är något jag uppskattar allra mest! De är som olika blommor på ängen!

Där finns den vackra gyllenblå Förgätmigej med sina underbara små klasar. Så små var för sig och oemotståndligt utsökta och perfekta i sin blomform. Som tillsammans bildar ett gyllene blått hav att tryggt doppa sig i när man känner sig osedd och liten. 

Nyponros, som växer vildvuxen och lite otillgänglig, men när man kommit fram till den har sådan oemotståndligt vacker doft att man nästan faller omkull. Som ger vägledande ord, men som alltid låter dig finna din egen väg. Ingen nyponros är ju lik den andre viskar denne tryggt.

Tussilago som växer med spretigt knallgula glada hattar på våren. Oemotståndliga och växer så självklart att de lyser upp den tristaste dikesren. Sen när ingen ser växer bladen sig gigantiska och skyddar dig från allt ont när du behöver det. Jag finns här alltid för dig min vän. Låt oss lysa upp dikesrenen tillsammans! Ojoj vad de ska få se hur ljust det blir!

Solrosen. Som växer med enorm kraft, från detta lilla frö. Kan på kort tid lysa upp tillvaron för många människor, som ser deras enorma solvändande blomstertallrikar. Med den bruna lena inre kärnan, där humlor länge dröjer sig kvar. Både gul, och i några gyllene röda. Som bara genom sitt sätt att stå och stråla, gör mig så varm och inspirerande glad inifrån.

Kastanjen. Vissa är ju inte blommor, utan träd. Som står där. Stabil och trygg. Låter barnen komma till dem när de behöver det. Låter mig få komma och berätta, och de lyssnar på ett sätt som bara kastanjer kan. Och jag berättar som aldrig förr. Som när jag var barn. Ohämmat. Odömt. Levande.

Skottlands-tistel. Huga funderar säkert mina vänner som läser det här. Hoppas att det inte är jag. Men då vill jag berätta att jag ser Skottlandstisteln som en av de vackraste. En vackert lila blomma, som växer där det är lite mer tuff terräng, vilket tyder på stark växtkraft. Det blåser, och några få gånger gassar solen. Tisteln klarar blåsten med bravur, och ser till att nyttja de soltimmar den får. Den är inte tillgänglig för alla, men för den som har tålamod och som ser det vackra, är hon en klok, eftertänksam och träffsäker tistel. Lite bitsk humor, men alltid vänlig innerst inne.

Vilka blommor har du omkring dig på din äng?  Har du funderat på vilken blomma du själv är? Hur ser du ut när du växer som starkast?

Att känna uppskattsamhet är att se på en alldeles vanlig sak vi omger oss med och fundera lite. Ta exempelvis en fönsterhake. Att den kommit dit, beror på så många olika saker. Först och främst, har någon saknat att kunna öppna ett fönster, utan att det blåser upp och bräcker sönder. Så någon form av uppfinning där någon gått och klurat en tid. Sen är det någon som vågat tillverka en prototyp och börjat producera. Köpa in råvaror….ja ni förstår säkert sen länge….många olika led, för att till sist göra så att just du kan öppna fönstret och släppa in luft där du befinner dig. Att se det finurliga, arbetsamma, strävsamma som ligger bakom. Det är också uppskattsamhet.

Du kan också känna uppskattsamhet för större fenomen. Lyft blicken och se på en byggnad du ofta passerar. Som vi gör när vi reser bort. Vi förundras när vi ser att det finns en vacker staty lite längre upp. När någon gjort ett extra omsorgsfullt fönstervalv. När dörren är som kronan mitt i verket med en hantverkarglädje som tagit åtskilliga timmar att kärleksfullt och strävsamt mejsla fram. Så att vi här och nu, kan stanna upp och beundra. Eller en katedral. Ja – ni fattar.

Personligen känner jag ofta uppskattsamhet för små ting. När det finns en enorm katedral framför mig, kan jag se varmt på den i sammanhanget lilla handgjorda spiken i den lilla luckan bredvid den gigantiska porten, hur vacker den är. Eller i en enorm blomsteräng, se den allra sista lilla blomman kämpa emot höstvindarna när allt annat vissnat ner inför den antågande vintern. Eller –hur just den kaffekopp jag har framför mig smakar, och hur varmt det känns när jag tar den i mina båda händer.

Barnen är bäst på Uppskattsamhet. Ge dem bara chansen. Foto ByLingerts

Slutligen en berättelse för er som tålmodigt läst ända hit. Tänk på – att just barn är grymma på Uppskattsamhet och SER det vackra. Lär av dem!

Britt- En underbara människa som jobbat på Förskola i många år. Hon fick reda på av barnet som satt och ritade bredvid att hon målat av just henne. Lite förskräckt och för sig själv i smyg lite förnärmad, märkte hon att barnet ritat en massa streck i ansiktet på teckningen. Hon tänkte nämligen för sig själv, att det säkert var rynkor. Huga! MEN, hon är osedvanligt klok denna människa efter sina år inom förskolevärlden och ställer därför frågan, även fast hon bävar för svaret. De där strecken på din teckning, på mig, vad är det för något? Varpå barnet svarar med stor dos uppskattning och uppriktighet;

- Det är dina solstrålar. De som alltid lyser omkring dig.

DET ni! Där fick Britt den största dos uppskattning av en annan människa som det finns att få. Jag blev bara lite avundsjuk, men allra mest glad för hennes skull. Det är ju sant. Det strålar om henne! Och tänk – att hon stannade upp – och frågade! Och att hon berättade för min syster, som berättade för mig. Kom ihåg att berätta era solskenshistorier. De är så oändligt viktiga!

Gratitude can inspire a change!

If you are grateful – you are not fearful.

If you are not fearful – you are not violent.

If you are grateful – you act out of a sense of enough - and not scarcity. And you are willing to share. David Steindl – Rast

Uppskattsamhet kan inspirera till förändring!

Om du är tacksam – så är du inte rädd.

Är du inte rädd – är du inte våldsam.

Om du är tacksam – agerar du utifrån en känsla av tillräcklighet – och inte brist. Och du är villig att dela med dig. David Steindl-Rast

Att visa tacksamhet kan vara nog så svårt ibland – men att låta bli att visa otacksamhet för något man har fått, hör till det som jag tänker är en av våra viktigaste lärdomar. En söndrig glass – är alltid mer än ingen glass alls. Att någon ger bort sin glass till en annan – är vänlighet. Vänlighet som bemöts med otacksamhet är aldrig ett bra spår. Varken när vi är små – eller stora.

Fundera på vad Uppskattsamhet är för dig?

Hilda skänkte vidare en blomma till studenten. Så vacker den är - TACK Hilda!

TACK för att du läste ända hit :) .//Birgitta