30 Rytmen i livet. Vem väljer den? Eller Hur läskigt det kan vara att stanna upp och känna efter.

Krönika 30
En krönika med eftertanke och djup, såhär en bit efter (?) pandemin.

Så kom den där. Dagen då studenten var där. Wow – ALLT var tillgängligt på en gång och jag kunde göra precis vad jag ville. Det var också då jag tappade något otroligt viktigt, har jag insett i efterhand. Jag tappade Rytmen. Alla dagar då jag visste vad jag skulle göra och hur de hängde ihop. I en vecka, i en termin, i en årskurs. Med sommarlov däremellan. Jag tappade också strukturen som skolan gav.
Att vissa dagar var förutbestämda och mitt fokus kunde riktas mot att få något viktigt uträttat. Utan att ifrågasätta vad det var som behövdes göras, för det var vi redan överens om. (Jag går i skolan och då är det detta som gäller.) Grundskolan och gymnasiet gav mig en rytm som jag enkelt, om än många gånger motvilligt, kunde följa. Jag tänker att det var väldigt bra för mig.

Vill du hellre lyssna på min krönika - gör gärna det!

Men ååh – jag var sååå skoltrött säger några. Hur just du hade det kan jag inte säga något om, jag känner ju inte dig som läser detta. Däremot vet jag att det fanns en och annan ungdom som hoppade av skolan på min tid av olika anledningar. En av dem var just att de ville vara fria att göra precis vad de ville, utan att vara fastlåsta vid skolrutiner. När de sen verkligen var fria att göra vad de ville, tappade en del allt. Skolstrukturen gav dem trots allt en rytm. Utan skolstruktur ingen rytm, och det är inte alltid så lätt att hitta en ny rytm. Ännu svårare att hitta sin egen! Därför tänker jag att skolstrukturen är bra under tiden som vi lär känna oss själva.

Begrepp takt. Det är tonerna i musiken du spelar i ditt eget liv. Hur ofta kommer de. Hur snabbt spelar du ditt liv just nu? Har du bråttom och springer genom livet, är det en hög takt. Har du gott om tid och analyserar, är det sannolikt en lägre takt.

Begrepp. Rytm. Det kan givetvis handla om dagsrytm, som närmar sig din takt – men jag tänker för den här krönikan om livets rytm och de stora dragen. Jag kallar det för Livsrytm. Så för att fortsätta metaforen, snarare musikstycket, hela låten du spelar, eller till och med musikstilen. Gillar du reggae, hårdrock, eller pumpar du tuff och snabb rap? Eller lite av varje och vid olika tillfällen?

Årstiderna kan ge oss en rytm, månvarven likaså. Arbetslivet kan också skänka en rytm. Många lärare tänker i terminer och andra har sin arbetsrytm i säsonger, eller arbetstoppar.  Fråga en bonde eller en revisor om de har samma rytm hela året. Det är möjligt att de inte förstår vad du frågar- men fråga först om de alltid har samma tempo och takt, så är det en möjlig ingång till att fundera på livsrytm.

Rytmen i ditt liv är musikstyckena som du spelar. Fundera ett tag på vilken rytm som är din. Är den konstant samma? Eller varierar den som för oss flesta? Är det för klurigt? Fundera då först på vilken takt du har just nu. Sätt en skala mellan 1-10. Har du gjort det några dagar, så får du kanske ett mönster. Där har du din rytm. Din musik, som du spelar just nu i livet. Är det den rytmen du tycker om? Om inte, vilken typ av musik skulle du hellre vilja spela?

Ibland är cyklerna på rytmen så långa att de inte märks, förrän de ändras. Ibland drastiskt. Ofta händer det vid större livshändelser. Kanske en förälder går bort, och allt som varit en del av både din struktur och rytm ändras. En vän blir sjuk och behöver ditt stöd, eller du själv. Du blir av med jobbet. Du tar studenten….

Foto Birgitta

Vi kastas då ut i en helt annan takt. Hur vi mår beror på hur vi väljer att lyssna på den nya takten. När någon går bort är det naturligt att vilja ha en lägre takt. Sorgen som finns naturligt i våra hjärtan kan behöva lite tid att få komma ut. Det är när vi inte lyssnar på eller bryr oss om taktändringen som det blir kämpigt för oss. Alla dessa måsten som vi låter komma före av olika anledningar. Det blir som om att vi lyssnar på hårdrock – när vi istället behöver lugnare musik som får oss att våga minnas och sörja. Ett tag.

När man tagit studenten tystnar takten ibland helt. Allt runtomkring själva festen och kanske senaste halvåret har varit hög pumpande takt. Sen tystnar allt. Pssssh…… Veckan efter studenten vaknar många studenter med mörka och läskiga tankar som snurrar – Vem är jag? Vem behöver mig? Varför finns jag ens? Jag känner mig så ensam. Redan här finns val att göra. Är de modiga och trygga, kanske de vågar närma sig frågorna under en tid. De ger sig ut och reser och vågar möta sig själva. Modigast är de som reser ensamma! Har du en student runtomkring dig just nu? Fråga inte vad de ska göra när de blir stora. Fråga istället hur de mår! Våga möta dem där de är. När de väl sänkt takten är de mottagliga på ett helt annat sätt. Om de vågar öppna upp och vara ärliga kan det göra stor skillnad. Även för dig.

Att bli av med jobbet är en utmaning för de flesta. Livsrytmen förändras ofta väsentligt. I min närhet hade jag en person som jag arbetat med en längre tid. Han hade köpt flera ledarskapsutbildningar till sina anställda av mig. Så plötsligt var han övertalig på sin arbetsplats. Jag tvekade inte en sekund. Jag ringde och bad honom komma till mig på ett möte. Väl där, såg jag till att han fick gå min ledarutbildning själv. Jag visste inte om hans arbetsgivare skulle betala, men det var inte viktigt för mig. Det viktiga var att han hade mitt villkorslösa stöd. Flera gånger efter utbildningen ringde jag till honom, och vi hade avstämningar där han också fick prata av sig. Han valde tydligt en ny rytm och kände sig relativt trygg i att han kunde sänka takten lite, men hålla den stadig framåt så att han inte stannade. Han sökte 200 jobb! Till sist fick han napp och han kom in på arbetsmarknaden igen. Nu har han en position där han verkligen gör nytta. En stor livserfarenhet rikare.

Att gå i pension är en tydlig markör för taktförändring. Målaren jag träffade för några år sedan skulle snart gå i pension. När vi först pratade var han så glad att ”slippa hela skiten”. Att inte behöva gå upp varje morgon för att slita sig igenom en arbetsdag. Han var inte den muntraste på sin arbetsplats och hade en vana att hantera motgångar där med krass cynism. När vi jobbat ihop en dag och han lärt känna mig lite, vågade han släppa lite på sin fasad. Det visade sig att han var livrädd för att sluta sitt jobb. Vad skulle han nu fylla dagarna med när han hade fullständig frihet. Och arbetskamraterna fanns där trots allt både i med- och motgång. Han var livrädd både för att bli ensam och för att tappa sin rytm. Arbetslivet med dess rutiner gav honom ändå stadga i livet.

En ständigt hög takt gör att du inte har tid att känna efter vad du faktiskt känner.

Att starta eget är att be om en annan rytm. Om det verkligen blir det, beror på dig själv. När jag sa upp mig från mitt jobb för att satsa på mitt eget företag för 12 år sedan, hägrade friheten. Jag trivdes på arbetsplatsen, men såg verkligen fram emot att slippa dessa rutiner och måsten, för att inte tala om onödiga möten som tog Energi. Motvillig kraft som istället kunde använts till annat kreativt skapande. Så underbart att skapa sitt eget bolag. Sommaren inleddes med en nyskapande eufori. Musikstyckena var heelt magiska! Jag dansade bokstavligen i köket. Jag höll på att forma mitt företag, som behövde både kärlek och omtanke. Ett företagsnamn hittade sin plats, en hemsida, snygg logga och såklart anmälan till bolagsverket som av en ödets nyck, gav mig och företaget samma födelsedag. Jag var så glad att ha vågat och tagit ett stort steg mot den frihet jag alltid strävat efter. Min egen rytm hägrade. Jag var fri som en katt :).

När de vanliga ”starta-igång-företag” sysslorna hade lagt sig, påbörjades nästa fas. Att hitta sätt att leva på sitt företag. Det mina vänner, är något helt annat. Allvaret lägger sig plötsligt över din kreativa nyskapandefas – och du är - ensam. Precis som jag ville, men ändå så läskigt. Helt plötsligt hade jag ingen rytm – alls. Detta är något jag ser i efterhand hände, men inte riktigt förstod då. Jag jobbade i en växelvis rytm, utan tydliga rutiner. Vissa dagar hårt arbetande och skapande. Andra dagar fulla av tvivel och o-görande (i min värld allt som inte hade med att låta bolaget växa) och jag fick verkligen arbeta med mitt självförtroende.

Idag önskar jag att jag hade haft en mentor vid nystartsfasen som kunnat stötta mig med just detta. Gå till din arbetsplats och hitta egna arbetsrutiner som ger dig den rytm som du kan stötta dig emot. Att du jobbar på och vet att du gör ditt jobb och så händer det som behöver hända.
Benny Andersson, (ABBA) har alltid haft en väldigt tydlig rytm för sitt skapande. (Företagande)Han går vad jag vet fortfarande till sin arbetsplats varje vardag och sätter sig vid pianot. Där sitter han de timmar han tänkt redan innan han går dit. Någon gång under de timmarna infinner sig ett flyt och han kan skapa just det som han behöver skapa för att utveckla sitt skapande – och sitt företag.

Jag tänker att vi underskattar vikten av valda arbetsrutiner för att hitta en bra rytm. Sannolikt har det hänt för många som arbetat hemma i större utsträckning. Plötsligt kan de tulla lite på arbetstiderna och kanske lite till och lite till. Plötsligt sitter du och jobbar på natten för att få gjort det du ska, även fast det inte alls är din grej. Det bara blev så. Jag hör många som är väldigt vilsna – en effekt vilket jag tänker ibland bottnar i att man helt saknar rutiner.  Finns det rutiner som är tydliga och självvalda utifrån hur man själv funkar, så kan man ju frångå dem. Har man inga rutiner alls infinner sig sällan samma frihetskänsla. Tvärtom kan det skapa förutom vilsenhet, ett inre kaos. Det blir varken bra rytm eller musik och allt kan gå i otakt.

Ok – tillbaka till nystartade företaget SteP Education – utan rutiner. Jag kämpade på så mycket jag kunde och till sist hittade jag en struktur som hjälpte mig känna mig trygg med att jag gör mitt bästa. Faktiskt var det så att när jag väl kom in i hur jag ville arbeta med mina veckorutiner, så infann sig ett lugn. Min vecko-rytm 😊. Självklart kan jag frångå den och det är hela poängen. Hade jag haft fullständig frihet utan rutiner, hade jag inte känt mig fri. Nu kunde jag istället frångå mina rutiner ibland och känna riktig frihet.

Genom att noga lyssna på vad jag verkligen behöver, så hör och hittar jag min rytm.

Mina veckorutinger var enkla då och utgick då från ett bas-tänk. Måndag förmiddag kundmöten i närheten. Måndag eftermiddag boka kundmöten. Tisdagar och torsdagar genomföra kundmöten. Onsdagar flexibel och anpassat utifrån vad som är bokat. Fredag förmiddag på kontoret för nätverkande och administrativa uppgifter. Fredag eftermiddag flexibel beroende på hur veckan gått. Annars boka in kundmöten. Så fort jag hade en workshop gick den före och ändrade basen.

Rutiner skapar en rytm. Har du inga rutiner alls,
kan det vara svårt att känna rytmen.

Rytm är något annat än ”flow”. Det är snarare den eviga havsvågens rytm. Hjärtats rytm.

Huvudet på spiken :)

Har vår rytm ändats med pandemin? Ja – och inte bara ja – utan det är huvudet på spiken! Pandemin blev just en sådan större händelse som verkligen har påverkat inte bara människors rutiner och takt utan hela vår livsrytm! ALLA har påverkats på flera sätt! Självklart har vi också hanterat förändringen på fundamentalt olika sätt.
Jag har sett många människor famla, och som famlar fortfarande. Nya rutiner kastades in huller om buller och tidigare sanningar om vad som var viktigt kastades fullständigt på ända. Personligen fick jag kämpa med en av egenföretagarnas värsta mardrömmar, i korta ordalag – från att ha haft kalendern full – till att ha den tom. Vilka rutiner kan man följa då? Från att ha haft en bra takt och rytm, till att motvilligt lyssna på den långsammaste klassiska musik du kan tänka dig, och inte heller ha någon att dansa med. Det var ensamt, riktigt svajigt och det kändes stundom som att jag blev helt utan rörelse och rytm. Dansgolvet var tömt och jag var ensam kvar, och DJn hade bara lämnat kvar ballader och några skivor med stillsam klassisk musik. Hur göra nu? Samma frågor som jag ställts inför som student landade åter i mitt knä. Vem är jag? Vem behöver mig? Varför finns jag ens? Jag känner mig så ensam. Fast på en annan nivå nu som vuxen. Jag valde att möta frågorna som kom upp. Jag valde att ta emot den takt som var, och lyssnade under en tid mycket inåt. Mitt liv fick efter hand en annan rytm. Jag började tycka om den. Med eget mod och klok guidning kom jag mig själv betydligt närmare och känner mig idag mentalt och andligt starkare än någonsin. Jag hittade nya svar på frågorna, och nya frågor.:) Rädslorna släppte och jag kände ett inre lugn som gav mig en helt annan värme, kärlek och strålkraft. Som medmänniska. Jag både vill och vet att jag verkligen kan göra skillnad.

Av alla händelser som inträffat i våra liv tänker jag att just pandemin får långtgående konsekvenser som vi ännu inte kan blicka över. Att vår livsrytm ändrades så fundamentalt och utan valmöjlighet. Kanske också att vi faktiskt kunde se och uppskatta det vi hade tidigare – nu när det var förlorat. Att åka till innebandyträningen. Att hämta barn och ungdomar från olika aktiviteter. Att pendla till en arbetsplats. Att fika med kollegorna. Att mötas och att träffas och känna energi i mötet. På riktigt.

Min rytm för arbetslivet ändrades fundamentalt i och med pandemin. Nu är jag tacksam för vad jag lärt mig. Då var jag skiträdd. Att ha en tom kalender och inse att försörjningen försvunnit gav enormt starka känslor. Att inte veta om du har tillräckligt med pengar nästa månad går riktigt djupt i rädslorna. Den rädslan har jag fått jobba enormt mycket med. (Det inre arbetet resulterade faktiskt i en produkt i form av en brevkurs – Klar Ekonomi – men det är en helt annan historia.) Att ha en tom kalender ger ingen rytm alls. Jag var nära att bli helt vilse och i ärlighetens namn var jag också vilse många dagar. Jag förstod att jag var tvungen att agera mig ur förändringen, istället för att förfasa mig. Vad kunde jag göra för att behålla mitt fokus på livslångt lärande i mitt företag nu?

Jag valde att skapa nya tydliga och enkla rutiner för att känna in min nya rytm. Istället för att varje dag fundera på vad jag skulle göra, gav jag mig själv tillåtelsen att välja noga vad som var viktigt just nu för mitt långsiktiga företagande och sedan skapa rutiner för just det. Just dessa rutiner skapade nya idéer och produkter – och gav mig dessutom en arbetsro. Jag gjorde mitt bästa och det skulle resultera i något bra. En visshet. Jag var behövd. Jag också.

Måndag förmiddag skriva krönika. Det gav mig möjlighet att utveckla mitt uttryck och låta det komma ut i en annan form än bara via workshops och utbildningar. En allt viktigare kanal – även fast jag i början inte såg det som ett viktigt arbete. Nu är det värdefull reflektionstid och jag använder krönikorna i mitt arbete.

Måndag eftermiddag, tisdag, torsdag och fredag. Kontorsdagar. Jag lämnade mitt gamla kontor och skaffade ett nytt närmare hemmet, men i ett nytt sammanhang där det fanns människor som inte var lika rädda för pandemin och att träffas. Onsdagar. Jobbar varsomhelst, men inte på kontoret. Jag läste böcker, hittade utbildningar och fortbildade mig inom flera olika områden. Det gav mig vartefter ett allt större djup. Jag gick till jobbet och gjorde vad jag kunde för att hitta försörjning. Tack och lov har mina äldsta kunder klivit fram som ett stort stöd och hittade lite andra jobb jag kunde utföra åt dem, som t ex rekrytering. Dessutom kunde min individuella utbildning MITT Ledarskap fortsätta och fördjupas.  Detta höll bolaget vid liv. Själv fick jag försörja mig med egna medel.

Kaffe och eftertanke i ensamhet

Intressant och tankeväckande för mig var att jag verkligen fick jobba med min tillåtelse. Min egen tillåtelse att ändra både rutiner, innehåll och så småningom hela min livsrytm. Är det verkligen ok att skriva krönikor på arbetstid? Borde jag inte göra om alla mina utbildningar till att bli virtuella? Kan jag bara sitta och läsa en viktig bok? Jag fick så många nya frågor, men nu gav jag mig tid att fundera på svaren. De produkter jag levererar nu är så mycket starkare, så mycket mer av det jag är allra bäst på. Att skapa närvaro, tryggt erfarenhetsutbyte och att väcka människors lust och mod att ta ett steg till – i sitt eget ledarskap. Jag känner en tacksamhet för den positiva effekt som pandemin skapade i min omvärld som till sist fick mig att sakta ner och ändra min livsrytm. Till det bättre! Pandemin i sig är jag INTE tacksam över!!

Att ändra min livsrytm så abrupt är något av det svåraste jag har gjort. Samtidigt har det också blivit något av det bästa jag har gjort. Det har gett mig en helt annan inställning till livet som jag inte på något sätt vill vara utan. Har det kommit gratis? Nej absolut inte. Många många timmars grubbel, ibland förtvivlan, sorg och djupa rädslor som kommit upp ur mörkret. Mycket av det som jag knappast pratat med någon om, eller i vart fall bara bråkdelar. När det är mörkt är det få vänner som jag vågat anförtro detta mörker.

Det som har varit avgörande är 3 saker.

1. Jag har fortsatt att träffa några få, men viktiga människor under pandemin. En av dem är min underbara rådgivare Lillemor Groth. Med hennes stöd har jag vågat närma mig mina själsliga och andliga sidor som jag anat men inte vetat. Min kloka och erfarna mentor, Birthe Wallin. Så tålmodigt, rakt och ibland tufft mött mig där jag befunnit mig just då. Min särbo som varit fysiskt närvarande och bara kramat om mig ibland när jag inte mäktat med något mer. Mina vänner, Nina och Lotta vars vänskap fördjupats under pandemin. Diane – min extra storasyster som puffat och stöttat om vartann. Mina underbara ungdomar som ständigt lär mig så mycket om livet. Min nya arbetsplats där det fanns människor på plats som sa hej och log.

Att alltid välja den enkla vägen är som att kissa i byxorna och tro att det mörka försvinner för alltid. Att STANNA i det mörka är INTE heller en framkomlig väg. Ta hjälp. Prata med någon endaste som lyssnar. Skriv dagbok. Gråt. Sjung. Rita och måla. Bygg lego och skapa med händerna. Spring, hoppa, dansa och rör på dig. Välj vem du följer på sociala medier. Låt bli att bara betrakta andra- var sparsam och begränsa tiden där. Möt människor – på riktigt. Det finns alltid någon där för dig – om du bara öppnar dina ögon, stannar upp och vågar titta. Vågar stanna upp och lyssna på olika låtar. Bara då – kan du hitta din egen rytm. Den som är din. Där finns också din röst. Den du är på riktigt.

Möte med mig själv. På riktigt.

2. Jag har vågat möta det mörka. Djupa rädslor som - Att inte vara behövd. Att inte kunna försörja sig. Ingen bryr sig om mig. Modigt och inte väjt. När mörker kommer upp, är den enkla vägen att ducka. Jag har istället läst böcker och intressanta artiklar, skrivit och så småningom hittat nya vinklar. Sökt de genuina samtalen med vänner och guider. Jag mediterar varje dag. (Det kommer jag så småningom skriva en egen krönika om.) Det har varit och är numera enormt viktigt. Att lära känna min insida på en helt annan nivå gör att jag vet precis vilken låt jag vill lyssna på just nu.

Med denna nya livsrytm - vill jag aldrig gå tillbaka till det som jag hade förut. Jag kan vara skyndsam och ha en hög takt – men med min lägre takt och livsrytm har jag fått en helt annan skärpa, djup och enorm koncentrationsförmåga. Något som jag tänker och tror att både kunder och människor omkring mig har märkt. Ibland kan det vara lite nytt – men det gör att jag hinner stanna upp och tänka till vem jag vill vara som människa i den här världen. Genuin. Generös. Godhjärtad.

3.  Jag valde att inte spela med i spelet och använda olika fasader. ”Jag är så viktig och betydelsefull – och har så bråttom”-fasaden är lätt att hitta i näringslivet. Det är inte för mig. Till mig kommer de kunder som också vill göra något i livet som inte bara handlar om att boosta sitt eget ego. Som har en egen inre kraft, som vill förändra det egna och andras liv. De som vill hitta sin kärna, precis som jag och stå stadigt i en turbulent värld. Att ha en struktur för sitt arbete och kanske sitt liv, ger en rytm som ger en möjlighet till större fokus.

Kanske vi alla kommer tillbaka till det lilla barnet - som föds med en helt underbar rytm! Som bara stannar upp och förundras över det som händer och sker och som finns framför näsan på oss – om vi bara ser. Se den lilla humlan som är så vacker. Tänk om det barnen som har rätt livsrytm och inte vi 😊. Själv tar jag min kaffe sedan många år tillbaka i en egen rytm. Njuta-kaffe-rytmen! Det tog några veckor att få in – men sen dess längtar jag efter den sköna lugna stunden, med riktigt låg takt, oavsett hur hög takt jag har resten av dagen. Jag dricker kaffe, inget annat. Jo just det – och andas. och ser kanske….en liten humla.

Tack och ha en fin dag. Nu är det kaffedags.

PS -I en annan krönika skulle vi kunna funder vidare på metaforen. Spelar du din egen musik, eller spelar andra människor i din närhet sin musik så högt att du inte kan höra din egen? Ja – du fattar. En krönika föder nästa, som föder nästa. Precis som musik som vill spelas 😊

TACK för att slog ner på takten och läste ända hit :) .//Birgitta