Krönika 43 Jag skriver INGEN på näsan. Däremot skriver jag krönikor. Det är så jag får MIN själ att blomma. Eller; Att värna om DITT sätt att uttrycka dig är ett ansvar.

Krönika 43 Om skrivande och andra uttryckande aktiviteter som vi mår bra av.

Vill du hellre lyssna på min krönika - gör gärna det!

-”Tänk, det har du rätt i!” Sa hon när hon begrundade mina ord om hur viktigt det är att få balans mellan intryck och uttryck. Sen försvann hon en stund in i en eftertänksamhetens lugna ro och jag lät henne vara.

Vi hade egentligen ingen speciell anledning att ses, men hon kom ändå till min utbildningslokal. Vårt samtal var berikande på flera sätt. Jag fick en berättelse och hon fick berätta den. Ostört. Tillsammans skapade vi ett vackert grundat samtal. Som i en bubbla där vi fick vara ifred. I all sin enkelhet, men som samtidigt och kanske just därför är berikande på ett djupare plan.

Tänk vad det gör med oss människor. Att få tala fritt ur hjärtat i en trygg miljö. Utan att bli avbruten. Utan krav på att vara färdigtänkt. Utan krav på att orden ska komma ut i någon speciell ordning. En möjlighet att kalibrera sig själv och lyssna in sin egen ton och röst.

Jag tänker också på vad det gör med oss människor när ingen verkar lyssna på en när man faktiskt har något att berätta. Det skaver i mig när jag ser korta klipp på Instagram, eller i min omgivning när små barn går fram till vuxna och vill visa något, och den vuxne är så försjunken i sitt arbete (eller som oftast telefonen!) att den inte ser gåvan hen precis erbjudits. En närvaro. Någon som vänder sig TILL en. Att då vända sig bort, eller låta bli att vända sig till gör ont.

Det skaver också i mig när så många av oss inte verkar ha tid för samtalet längre. Det lärande. Där vi båda lär. Utforskar. Nyfiket. Jag undrar vad det gör med oss när det pågår en längre tid?

Genuina samtal ger en Energi som varar längre. En Energi som skiljer sig från den snabba ”kicken” som det kan ge att ”vinna en debatt”, ”få sitt sagt” eller bara ”pratande utan riktning”. Därmed inte sagt att det ena är dåligt och det andra bra! Det är bara annorlunda. Jag kallar det för att ”ROT-ladda”. Du är inte bara på ytan och får lite snabbladdning här och där, utan det blir en långsam laddning som också varar längre och bygger din växtkraft. Du laddar med hjälp av att sträcka ner rötterna i myllan. I dig själ(v).

En blomma behöver näring även till rötterna för att trivas i längden. Precis som du.

En metafor: Tänk dig att du planterat en blomma. Varje dag ger du din blomma små fingerborgar med vatten, så att det blir fuktigt på ytan. Blomman lapar girigt i sig och växer och frodas. Ett tag. Men över tid, så kommer det faktum att inget av blommans rötter får varken vatten och ännu mindre näring. De skrumpnar ihop och har till sist svårt att ta upp näring. Vi människor är som dessa blommor. Vi behöver få små fingerborgar med vatten för att hålla ytan fräsch, men om vi verkligen vill växa och frodas, så behöver vi se till att även våra rötter får näring. Får vi inte det, utan har vårt liv ”på ytan” så skrumpnar till sist vår förmåga att ta till oss djupare budskap, förmågan att uttrycka oss och skapa och – kanske förmågan att skriva.

När en deltagare berättade att hon som liten ÄLSKADE att skriva och jag frågade henne vad hon skriver nu, fick hon ett sorgset uttryck i ansiktet och sa; ”Jag skriver inte längre.” Lite urskuldande; ”Jag har faktiskt inte tid, men när jag får det skulle jag gärna vilja skriva”. Jag satt tyst och funderade en stund på det hon sagt. Det gav även henne en stund att tänka efter. Plötsligt sa hon från en djupare plats; ”Jag saknar det.”  Vi båda visste att det var sant och att detta uttryck fattades henne. Det fattades hennes själ(v).

Att skriva är att ge plats för mitt uttryck. För mig - nästan som att andas.

När någon verkligen lyssnar intresserat på mig, så tillåts jag att växa. Att utforska det jag ännu inte vet. Att verkligen lyssna, är att ge någon din fulla uppmärksamhet. Det är den finaste gåva du kan ge någon OCH faktiskt ge dig själv också. Det handlar nämligen om generositet. Kommer du kanske ihåg från krönika 25 om Generositet, att det ger lika mycket energi att GE något, som att få något tillbaka.

I aktivt och klart lyssnande händer något. ”Jag kände att du SÅG mig. För den jag är. Det gjorde något med mig.” sa en person i min omgivning. Det var fint att få höra och jag hade faktiskt ingen aning att mitt lyssnande och närvaro hade gjort intryck. Det är nog det som är en del av poängen. Genom att lyssna uppmärksamt och närvarande, så släpper du kontrollen på vart samtalet ska landa. Då kan det också leda till ännu större ting. Som att någon faktiskt känner sig sedd. Vad är väl viktigare än det! Ser du någon annan, så ser du också dig själv. 

I mina Ledarskapsutbildningar, faller väldigt mycket på plats när det finns ett aktivt lyssnande. Jag tänker att vi gör oss en otjänst, när vi tänker att vi inte har tid att lyssna. Lyssnande skapar tillit och förtroende. När du lyssnar på dig själv, kan du lyssna på andra. Det omvända gäller också. Kan du inte lyssna på dig själv, har du sannolikt svårt att lyssna på andra.  

You learn nothing from life, if you think you are right all the time.
//Birgitta Bobergh

Det enda som är på riktigt, är tillfället just nu. Det är allt som finns. Det är också enormt berikande att tänka så. Det ger en närvaro. En spänst i samtalet som blir viktigt. Då kan du också pausa det du ”tror är viktigt” när ett barn kommer trevande och vill ha din närvaro för en liten stund. De går snart igen. På nya äventyr. Stärkta i att de känner sig sedda och har en trygg hamn när de behöver komma tillbaka och få tolkat det de upptäckt.

Vad är det ni pratar om egentligen. Har ni inte pratat färdigt? Denna kombinerade ”kommentars-fråga” ställdes när jag berättade om Samtalsgruppen jag leder. (SparkGroups Gold) Det är en superbra fråga och jag har funderat en del på svaret. Sanningen är att jag tror att vi tänker på livet som en sträcka, från en punkt till en annan och att det ställer till det för oss. Livet är nämligen inte rakt, utan spiralformat! Det innebär att när vi tror att vi äntligen är färdiga med något så börjar vi igen. Fast på en ny högre nivå. Så det enkla svaret är, nej – vi har inte pratat färdigt :).

Om vi då kopplar ihop spiralvägen med vårt lärande, så ger det en annan förståelse. Vi blir aldrig färdiglärda. Utan det vi har lärt i första varvet, kan få en helt annan betydelse när vi så att säga har levt ett varv till. Vi vet mer och då får det vi lär oss på nytt, en annan betydelse. En bredare förståelse och med tiden en djupare förståelse om vi vill vandra den vägen.

The path isn´t a straight line; It´s a spiral. You continually come back to things you thought you understood and see deeper truths. //Gillespie

En underbar Skaparplats.

Använd dina talanger. Uttryck dig! Skapa rörelse, var kreativ och kommunicera klokt! Du har fått dina gåvor av en anledning. Att berika din själ – som i allra högsta grad tillhör dig. Gör din del! Tror du inte att det är viktigt? Fundera då ett tag på frågan: Vem vore du utan din själ?

• Skriv! Även om ingen läser din berättelse. DU får skriva och kan sen läsa din berättelse. Gå en skrivkurs och lär dig tillsammans med andra. Ha med dig en skrivbok i väskan och fånga ord och meningar du tycker om. Andras och dina egna. Fatta pennan eller tangentbordet och skriv! Du behöver inte bli författare för att skriva!

• Fotografera! Även om du inte trycker upp dina bilder, eller ens sparar dem. DU mår bra när du skapar bilden så som du ser den. Ditt sinne för att skapa något av det du ser är viktigt. Du behöver inte bli fotograf för att fotografera!

• Sjung! Även om ingen hör dig när du sjunger, sjung ändå. Sjung i bilen. Sjung med en vän, eller din dotter och son i bilen. Sjung så att grannarna hör och korna blir omslutna av en kraftig stämma och hör någon som älskar att sjunga. Du behöver inte bli en stjärna för att sjunga!

• Utforska! Även om du inte har sällskap. Låt träden utforska tillsammans med dig. Ta sällskap av en fågel, en hund eller en katt som stryker förbi. Ta ett barn i handen och gå på ”Mini-äventyr” i närmsta buske eller skog. Gå på en vandring. Res ut i världen. Du behöver inte vara en Columbus för att utforska.

• Skapa äventyr! Du kanske inte har pengar. Packa väskan och traska iväg hemifrån utan att veta vart du ska. Vandra. Lifta. Följ med en vän till en annan plats och ta dig hem på andra sätt. Ta med dina ungdomar på en resa till Skottland och hyr en bil som tar dig dit ni vill. Du behöver inte vara en fullblodad äventyrare för att hitta äventyret.

• Dansa! Du har rörelsen i kroppen. Du kanske inte kan gå på dansstuudio, men du kan dansa i köket! Sätt på en låt som får kroppen att lyssna efter takten. Rör den och dansa som du aldrig dansat förut. Släpp loss allt och fuldansa! Ge dig ut utomhus stanna upp på en plätt i skogen och dansa mellan stenarna, eller våga dans-springa längs slingan. Gå på dansläger. Du behöver inte bli en dansare för att dansa!

• Måla! Se till att de bilder och former du har i huvudet kommer ut i någon form. På papper med en blyerts, akvareller eller mustiga färger. På ett enkelt skissblock som du har med dig i fickan. På blädderblock tillsammans med orden som skrivs eller mindmapping i din yrkesroll. Du behöver inte bli målare för att måla!

• Snickra! Du vill kanske skapa något med händerna som blir beständigt. Har du inte pengar till virke, leta spillbitar och överblivna plankor. Såga och spika så att du kan använda det du gör. Gör något vackert och skapa snickarglädje. Känn tillfredsställelsen i att skapa något som går att använda. Eller inte? Du behöver inte bli snickare för att snickra.

• Tälja! Att hålla en träbit i sin hand och forma den med en vass kniv är en lisa för själen. På mina täljkurser ser jag alltid hur någon av deltagarna har hittat sitt uttryck, eller snarare hittat tillbaka. För de har alltid vetat att de dragits till trä. Det lyser om dem och de försjunker nöjt i sitt skapande och tid och rum försvinner. Du behöver inte bli träslöjdslärare för att skapa i trä.

• Gräv! Ge dig ut i din trädgård, eller i en park eller skog. Ta upp ett knippe jord och låt myllan rinna mellan dina fingrar. Andas in doften och lyssna på jordens struktur med alla dina sinnen. Sätt ett frö, vattna en planta. Ta hand om det som växer och vattna, flytta och prata vänligt med dina växter. Min syster strålar när hon sätter på sig stövlarna och ger sig ut i regnet och gräver. Du behöver inte bli trädgårdsmästare för att gräva i jorden.

• Laga mat och baka! Ställ dig i köket eller vid en grillplats. Skapa din mat, från egna recept och full kreativitet med de råvaror du har till hands. Gå till din vän med trädgård och fråga om färska örter. Dofta på råvarorna och känn in glädjen vid matbordet när allt är klart. En gammal släkting kunde trolla i köket och skapa en rätt av ett ägg och en limpa. Du behöver inte bli kock för att laga mat. (eller ge ut kokbok :)

• Spring och glädjeträna! När du ger dig ut i skogen och känner fötterna mot underlaget och hör takten som dina ben ger mot underlaget. Andas in syret i skogen, känn värmen från vägen och hettan i din kropp. Välj en annan runda och utforska med dina mjuka skor. Åk på egenkomponerat träningsläger där du hinner med att stanna upp och stretcha mot en stock och känna barken med dina fingrar. Du behöver inte bli OS-löpare för att springa.

• Skapa något helt eget! Låt ditt inre guida dig. Vad vill du skapa, eller uppfinna? Släpp alla krav på att det du skapar ska BLI något. Eller koncentrera dig på just det. Min vän Peter som är uppfinnare lyser när han berättar om något finurligt han tänkt ut. DU väljer. Låt din vilja komma med fullständig påhittighet, finurlighet och skaparglädje. Du behöver varken bli uppfinnare eller kreatör för att skapa något eget!

Av alla ovanstående punkter är det sannolikt någon av dem som tilltalar dig mer än de andra. (Och om det inte är någon, så hittar du säkert en alldeles egen ”punkt”.) Något som du gjorde när du var liten, och som du fann väldigt rogivande och glädjerikt då. Ta fatt i det igen! Du behöver det för din ROT-laddning! Sanningen är, att ditt liv UTAN möjlighet att uttrycka dig och skapa kreativt, är ett väldigt fattigt liv. Dessutom, om det fortgår, rent av hälsovådligt! Det blir bara yta och inget djup. Precis som för blomman, som bara får fingerborgar med vatten.

HUR ska jag hinna med att skapa och vara kreativ när huvudet är fullt av tankar!!

Kanske är det just därför det är så viktigt?

Jaha- hur skulle jag hinna med det tänker du? Jag tänker inte alls att DU SKA hinna med något. Jag varken känner dig eller vet hur just du har det. Det jag vet är att vi Självklart har tider i livet, då vi kan styra mer eller mindre över vår tid. Men låt mig skriva såhär. Att INTE ägna sig åt något skapande ALLS med INGEN plats för uttryck, det är förödande för det långsiktiga måendet. Så förödande att vi kanske kraschar, eller tystnar helt och går in i oss själva utan hopp med bottenplatsen som heter: Likgiltighet. Men INNAN vi kommer ända dit – och helst inte alls någonsin – är att lyssna på våra egna önskningar. Vad vill jag? Och kanske framförallt ; VAD TYCKER JAG VERKLIGEN OM ATT GÖRA. Sen lyssna noga på svaret. Alla har 1 minut att avvara. Låt den minuten fyllas av din favoritpunkt ovan. Det är inte mycket, men det är något.

Eller - Vem fan har tid att krascha tänker jag?  
Stanna upp, om så bara en minut – kom ihåg att livet ÄR det du stoppar in i det.
Fråga dig själv: Vad tycker jag verkligen om att göra? Egentligen.

Våra ungdomar mår dåligt säger många. Jag tänker att det finns en ledtråd här. Vårt liv har många gånger beskrivits som eller rentav blivit, en motorväg. Med PRESTATION som mittlinje. Tacka tusan, för att de inte tycker att ”skapande” har något värde. I skolan ska allt mätas. Träslöjd ska numera ha en analys, som äter upp den praktiska tiden vi får skapa med händerna. Syslöjden likaså. Hemkunskap är ibland ett skällsord.  Musiklektionen ska presteras och bedömas. HUR ska de kunna sätta värde på att skapa och uttrycka sig, när vi inte gör det själva och när vi dessutom DÖMER dem när de ”bara vill ha roligt”.

Det vi tänker är effektivt för stunden kan, om den pågår över väldigt lång tid, vara rent av förödande för vår livslust. Allt detta ”mätande” och tyckande kräver väldigt mycket uppmärksamhet och energi.

Inte särskilt effektivt. Men skönt och inte minst roligt.

Missförstå mig inte. Jag dömer varken mig, dig eller någon annan. Jag tänker att mina ord är sprungna ur både en angelägenhet och stundom en sorg. En sorg att se, att vi alltför sällan ger varken oss själva eller våra ungdomar det vi och de verkligen behöver. Ett sätt att uttrycka sig som de tycker om, så att det blir balans mellan intryck och uttryck. Ett genuint samtal där lyssnandet är med. En träkloss att tälja med och att sitta med dem och göra det tillsammans. Snickra. Laga mat som doftar gott i köket. Fröer att sätta i en trädgård. Virka en rundel bara för att.

Så – du menar att ”deppighet” kan botas? Jag menar verkligen ingenting sådant! Varje person som är deppig ELLER har en diagnos, ska ta hjälp. Det jag talar om är Livskunskap. Därför att livet pågår under många år och vi behöver ständigt träna på att hitta BALANS mellan flera fenomen för att må bra. Ibland rår vi inte rent genetiskt över våra obalanser, men vi kan alltid påverka NÅGOT. Att få en balans mellan mina intryck och mina uttryck är EN balans. (Läs gärna mer och se bilder i Krönika 41 Turkos.)

Uggla skapad OCH fotograferad av underbara Anna Samuelsson.

NÄR jag mår dåligt kan det vara bra att ställa mig frågan. Varför mår jag egentligen dåligt och ställa det i ett större perspektiv. SJÄLVKLART ska man ta ALL hjälp man kan få! Vill du lära dig mer om olika obalanser som kan påverka livet i ett större perspektiv – läs med fördel Henrik Wahlströms bok: Uppochner. Jag uppmuntrar dig också att ständigt lära dig mer om hur du själv fungerar. Det kommer att ta hela livet :). Det är därför det kan kännas så frustrerande för många – att man vill ha ett snabbt svar – och så är svaret det motsatta. Det kommer att ta hela livet. Men du kan börja nu! Där du är.

Att må dåligt kan också vara en start på något.  Ställ dig då tre vackra frågor.

1. Varför mår jag egentligen dåligt?

2. Vad behöver jag för att må bra.

3. NÄSTA fråga är just att ställa sig frågan, Har jag just nu en balans mellan Intryck och Uttryck. OM jag inte har det, vill jag ha det?  

Att ha fått en gåva är också ett ansvar.
Det är så vi får en betydelse med vår vistelse på jorden. Livet blir meningsfullt.

Känns det jag skrivit och du läst/lyssnat på övermäktigt? Bra - då känner du något. Nu är det dags att få ner de stora uttrycken på jorden. Här är en gammal berättelse om vars och ens praktiska ansvar att rädda världen (Den visa Indianlegenden är gammal, men TACK Jose Avila på FB, för att ha hittat och fört den vidare i närtid.)
En dag brann det i skogen. Alla djuren flydde i skräck åt alla håll, eftersom det var en mycket våldsam brand. Plötsligt såg jaguaren en kolibri passera över hans huvud, men åt motsatt håll. Kolibrin flög mot elden! Vad som än hände, så slutade han inte. En stund senare såg jaguaren honom passera igen, denna gång åt samma håll som jaguaren gick. Han kunde observera detta komma och gå, tills han bestämde sig för att fråga fågeln om det, för det verkade vara ett väldigt bisarrt beteende.

”Vad gör du, kolibri?” frågade han. ”Jag går till sjön” svarade kolibrin. ”Jag fyller vatten med näbben och kastar det på elden för att släcka den.” Jaguaren skrattade. ”Är du galen? Tror du verkligen att du kan släcka den stora branden med din väldigt lilla näbb?” ”Nej. Jag vet att jag inte kan. Men skogen är mitt hem. Den matar mig, den skyddar mig och min familj. Jag är väldigt tacksam för det. Och jag hjälper skogen genom att pollinera dess blommor. Jag är en del av henne och skogen är en del av mig. Jag vet att jag inte kan släcka elden, men jag måste göra min del.”

I det ögonblicket rördes skogsandarna, som lyssnade på kolibrin, av fågeln och dess hängivenhet till skogen. Mirakulöst sände de ett skyfall som satte stopp för den stora elden.

Genom att berätta denna historia för alla barn och barnbarn avslutade de sedan med att säga: ”vill du locka till dig mirakel? Gör din del.

Du har inget ansvar för att rädda världen eller hitta alla lösningarna på alla problem – utan att ta hand om ditt personliga hörn av universum. När varje person gör sitt bästa räddar världen sig själv.”

En kombinerad skriv- och bildkurs berikade på Folkhögskolan i Munka Ljungby.
Riktigt roligt!

Skrivande kan vara terapeutiskt. Det finns skrivarkurser med fokus på läkande. Jag tänker att ALLT skapande i viss mån är terapeutiskt. Med det menar jag, att skapande i olika former gör oss HELA. Vi fyller vårt liv även med glädje OCH vågar möta vår sorg. Vi möter oss själva. Att stilla luka ogräs, kan vara lika terapeutiskt som att skriva. Beroende på vad som tilltalar just DIG. Vad tycker du om att skapa. När är du kreativ? Jag talar om det lilla skapandet i vardagen. ”to scribble” – att klottra utan mål. Att ha ett skissblock i din hand (istället för telefonen?) en träbit eller ett sticke kan göra din vardag mer levande. Eller som Ernst Kirchsteiger uttryckte sig i sitt program. “Med mer täljande, skulle terapisofforna inte bli lika nötta.” (OBS sagt med STOR dos av respekt för att vi har olika anledning att gå i terapi och att det ena inte utesluter det andra.) I det Vardagliga. I det lilla livet, att hitta plats för uttryck kan göra en stor skillnad över tid. (Gå gärna en skrivkurs, som jag gjorde nyligen med bästa Stina Lodén och Cecilia Nebel. Toppen!)

Kom också ihåg att rensa bland OCH sortera och kanske stundom BEGRÄNSA intrycken! Skit i FOU! Fear of missing out. Du missar kanske inte ALLS så mycket som du tror. Om du säger ja till ALLT och Kanske till ALLA ANDRA – så säger du ju samtidigt NEJ till möjligheten att lyssna på DIG och vad DU vill.  Risken är också att du gör som alla andra vill att du ska göra, eller kanske som du TROR om vad andra tänker att du vill göra. (Föräldrar, vänner, lärare, chefer, kollegor….) De har sannolikt tillräckligt att göra med sig själva, så det är kanske inte ens sant.

Välj din väg.
Från ”Fear of missing out” FOU,
till “Joy of being here” – JBH.
//Birgitta Bobergh

Att skriva/uttrycka sig – är att ge DIG själv – din själ – en möjlighet att BEARBETA dina intryck. Vad är annars meningen med intryck? Att samla dem i en burk? Att skryta om dem?

BEGRÄNSA DINA INTRYCK. Det ändlösa rullandet med tummen, vidare i det oändliga flödet, har sin egen fördel: Det kan distrahera länga och väl, vid smärta eller ledsenhet eller sömnlöshet. Men vi passiviseras samtidigt, fattar färre genomtänkta beslut om vårt informationsintag – och blir därmed lätta byten för medieinnehåll som optimerar för omedelbar lättviktig belöning. Trots att världens information är mer lättillgänglig än någonsin har det blivit svårare än någonsin att vara konsument av den. Eller så är det just därför. Andreas Ekström, Sydsvenskan 12 maj 2024.

Och tänk om – takten måste inte alls vara hög! Det är ett antagande som så många gör, att alltför många av oss tror att det är sant. Jag tänker att den höga takten påverkar vår förmåga och vår möjlighet att ta till oss intryck och framförallt sortera dem. Vi har olika takt och ingen är sämre eller bättre än den andres – de är bara olika. ”Takiwatanga” betyder ”i hans eller hennes takt och rymd. Ett ord Maorierna använder för att beskriva Autism.

Är du så jävla bra själv – eller? Jag omformulerar frågan till – Lever du själv som du lär? Ja och nej. Det jag inser över en längre tid är att ett val jag gjort för ett par år sedan har påverkat mitt mående mycket. Istället för att skriva ”när jag har tid” – vilket jag för det mesta aldrig fick (av någon konstig anledning…. ) så valde jag att lyfta in mitt skrivande i mitt arbetsliv. Varje måndagförmiddag skriver jag krönikor. Det var väldigt svårt till en början att ge mig den tiden. Nu en tid efteråt har jag förstått att det har berikat inte bara mitt skrivande och den aktuella stunden, utan hela mitt liv. Att skriva är ett av mina viktigast uttryck. Genom att skriva bearbetar jag det jag lärt. Livet i stort och i smått. När jag är i balans, blir det också ett viktigt uttryck. Min röst och min ton hörs. Den får en klang som hörs allt längre, eftersom jag gör det älskar. Men jag skriver för att jag älskar att skriva. Inte för att jag ska åstadkomma under. Men genom att göra just det, vet jag att mina krönikor når längre. För när vi gör något från hjärtat, så sker det under och vi når ut till den som behöver höra, eller se just det. Som har den våglängden inställd på min. min frekvens. Eller hur tror du att du hittade hit?

Det har betydelse att vi ägnar oss åt det som får vårt hjärta att klappa och vår själ att sjunga. Framförallt för mig. Och kanske – för dig.

Skrivet i kärlek och mitt från själen. Till dig. Kram BB

PS. Nu är dessutom min bok helt klar och går att beställa genom att maila mig. Kalibreringsboken. Det har tagit MYCKET mod – inte att skriva den, men att publicera den och säga att den är klar. Att JAG har skrivit en bok. Att jag faktiskt skrivit en bok. Rädslan i det – att jag ska vara förmer. Jag blir fortfarande sårad, när jag visar boken och personen inte bläddrar i den alls. ÄVEN fast jag vet att det inte har så mycket med mig att göra. Boken är personligt skriven och det känns i stunder som om att inte just boken kanske, men att SE mig som någon som har skrivit en bok sitter väldigt långt inne och är mycket känsligt för mig. Skapande från hjärtat är känsligt. Men vackert, så vackert.

Balansgång – Att gå i balans.
Och att våga tappa den.
//Birgitta Bobergh