5 En färgrik metafor om att väva sig genom livet
Har du sett när någon väver i en vävstol? När skytteln far genom väven och skapar nya färger och nya mönster i taktfast dunk dunk, dunk dunk. Om inte, så ska jag ge dig min egen bild av hur det kan se ut.
Min mor hade sin vävstol i källaren nere i tvättrummet. Där var det varmt och skönt. Jag brukade som liten sitta på en ombonad plats, kanske uppe på matt-trasorna och titta på. Ibland satt jag bara och grunnade på något under tiden som mor satt på sin smala höga vävpall och vävde. Oftast trasmattor. Hon bad mig ibland att klippa matt-trasor som hon kunde använda till nästa trasmatta. Men det var svårt att klippa och jag lät oftast bli, och slapp undan med hennes förlåtande leende. Jag tror att hon tyckte att det var mysigt att jag satt där, även om jag nog var mest en kuliss. Hennes skyttel for fram och tillbaka under tiden som hon ändrade väven upp och ner med tramporna, och varje gång skytteln farit över väven skulle den packas ihop, med bommen. Bom bom, bom bom. Hon skapade mattorna beroende på vilka matt-trasor hon hade i korgarna. Remsorna från en mönstrad gammal skjorta blev grå/blå. En grön kjol fick ett markant inslag i väven och de urblekta röda gardinerna gav en vacker färgskala på de röd/rosa mattorna. Hon skapade, och tog tillvara. Ingen matta blev lik den andre. Alla blev vackra på sitt sätt med invävda minnen från tyger och kläder.
När jag nu sitter och funderar på livet i stort och i smått, slår det mig hur viktig metaforen är för själva livet. Vi väver alla vår egen väv, våra egna mattor. Livets väv. Utifrån den, är det lätt att spinna (haha, kunde inte låta bli) vidare.
Jag har i snart 52 år vävt på min egen matta. När jag tittar tillbaka på den, ser jag att den har massor av olika färger. En del grått och mörkt, men i det stora en rätt färgrik matta. Framför allt i min barndom. Med en ljus mor i hemmet är mina första år väldigt varma och färgglada. Orange, gul, rött och ljusgrönt! En bit in i mattan, några rader som blir mörkare. Den tärande ensamhetskänslan vid första egna studentlägenheten och dov musik som fördjupade det mörka. Och nu, mitt i livet. Många många färger. En hel del nya. Helt klart mycket mörkgrönt, och murriga bruna i alla nyanser från skogens många härliga vistelser. Jag tror att ni förstår metaforen, eller hur!
Jag hoppas att metaforen väcker några frågor även inom dig. Vilka färger vill DU ha i din egen matta? Det är i dagens sociala medier tider, så lätt att falla i beundran för hur ANDRAS mattor verkar se ut. Men tänk på att det bara är ”påfågel-mattor” eller ”hitte-på-mattor”. De mattor som andra VILL att vi ska se. Jag talar om den EGNA mattan, som visar på riktigt vem du är och vad du upplever. Som bara DU kan se. Och kanske inte ens du alla gånger?
Att stanna upp och fundera på hur den egna mattan ser ut, och framförallt hur man VILL att den egna mattan ska se ut framöver, är ett livsarbete. Det kommer inte av sig självt, utan är en resa som går inåt. Att ge sig tid att tänka efter, att andas lite djupare är små steg på vägen. Att tillåta sig själv att ta sig den tiden är ett livsval. Den tillåtelsen kan ingen annan ge dig.
Ibland tänker jag att många försöker att väva ANDRAS mattor. De tänker att de har full koll på sin egen och så lutar de sig över det egna barnet, eleven i skolan, den gamla föräldern, partnern eller någon vän och försöker att bestämma hur DE ska väva SIN matta. Ett lönlöst fenomen som jag gärna pekar lite på, men som behöver en egen krönika för att breda ut sig.
3 varma tips
Ta dig tid att sitta vid vävstolen och var medveten om vad du väver just nu. Vilken färg?
Ge LAGOM med tid att titta på det du redan HAR vävt. Men då mer för att veta vilka färger du vill välja härnäst.
Fundera inte ALLTFÖR mycket på hur mattan KOMMER att se ut. Det vet du inte nu.
Att väva vackert, innebär för mig att leva livet fullt ut i alla dess färgrika nyanser. Det mörka behövs också, men som kontrast. Vilken är nästa färg är alltid viktigast?
Men stunden vid vävstolen hos mor – blev den en ljus färg? Ja. Lite silverglänsande, eftersom ljuset ibland letade sig in genom källarfönstret och färgade allt. Men också lite guldig, eftersom jag kände mig inbjuden till en stund som min mor tyckte mycket om. Det lyste om henne också.
