Krönika 48 Lila Kontakten med mig själv.
Krönika 48 Eller några skäl att tänka på själen.
Vill du hellre lyssna på min krönika - gör gärna det!
Det har tagit många veckor, faktiskt flera månader sedan min senaste publicerade krönika. Det innebär inte att jag låtit bli att skriva. Tvärtom. Jag har påbörjat många krönikor. Ibland behöver de dock ligga till sig och jag har en ambition att skriva först när jag själv har landat i det jag skriver. Med tanke på temat idag så ville jag både känna efter och tänka efter. Vi har nämligen kommit till färgkrönikan om Lila. Själens färg.
Med själen kan jag vara mig själ(v)
Hilma af Klints Regnbågstrappan. Altartavlorna är en sammanfattning av 193 bilder.
Att skriva om själen? Ja det kan verkligen göras hur krångligt som helst. Jag vill förenkla så gott jag bara kan och gör mitt bästa, så att det ändå blir någorlunda begripligt. För att göra så börjar jag i barndomen. Dessutom, för att ge en överblick över kommande textraders system, vill jag också referera till bilden om de tre åldrarna genom livet. Första åldern som barn, andra åldern som vuxen och tredje åldern som VIS vuxen. Läs gärna mer om de tre åldrarna och de två skiftena däremellan i krönika 45.
I virvelns mitt kan det ligga en skatt av självinsikt.
När jag var barn, (första åldern) så var jag närmare min själ. Jag var mig själv. När jag blev vuxen (andra åldern) så separerade jag allt oftare mitt ego och det som verkligen var jag. Man kan säga att jag inte riktigt var mig själv, fast jag verkligen trodde att jag var det. Lite sovande och inte alltid där? Nu när jag närmar mig tredje åldern, som förhoppningsvis klok och erfaren (vis) vuxen, så har jag vaknat till och börjar alltmer bli mig själv igen.
Som barn levde jag mitt liv med hela spektrumet av känslor och färger. Jag upptäckte och använde alla mina sinnen och UPPlevde världen. Jag var närvarande. När jag satt och ritade, så satt jag och ritade. Jag gjorde inget annat. Tungan åkte ur munnen när jag med hela kroppen försökte få till en kurva på vägen jag ritade och hjälpte pennan framåt. Ibland otroligt frustrerad när jag inte fick till det, som när figurer i målarboken skulle fyllas med färger och strecken gick nedrigt utanför.
Som barn kände jag alla känslor så mycket starkare. De kunde dessutom åka berg- och dalbana på bara ett ögonblick. Från flipp till flopp och tillbaka igen på bara några sekunder. Jag älskade till exempel chokladpudding! Hela vägen från att det åts middag satt jag och längtade till efterrätten. När det väl var dags åt jag säkert tre portioner. Till sist, gruvligt besviken över att magen inte orkade mer, satt jag ändå kvar vid bordet en stund och önskade att jag kunde äta ännu en portion. Eller när jag satt länge länge och kelade de små kattungarna med deras lena tassar och underbart söta nosar och små små klor som ännu inte kunde rivas. Med djupt mörkblå ögon som bara var till hälften öppna, tittade de på mig och jag på dem som om tiden inte fanns. Sedan den förkrossande sorgen, när jag insåg att två av dem inte skulle leva nästa dag, då vi ju inte kunde behålla alla kattungar på bondgården som föddes där och ta hand om dem.
När jag var barn så var jag ofta där jag var och om jag inte var där, kunde jag verkligen konsten att längta som bara ett barn kan. Längta till julafton eller till sommarlovet. Vänta och längta efter att kompisen skulle komma så att vi kunde leka. Vänta på att syskonen skulle komma hem. Som barn var jag nära mina sinnen och känslor och framförallt – var jag oftare mig själv.
När slutar man att vara sig själv? (och därmed längre bort från sin själ) Ja – mitt svar är, någonstans framåt vuxenheten. Det kan verka som ett kryptiskt svar. Det är för att det är så olika. Det är också väldigt personligt. Det beror ju på när man behöver bli vuxen och när man vill bli vuxen. En del får knappt lov att vara barn och det är väldigt sorgligt tänker jag. Andra har många hinder på sin väg, som timmar av TV-tittande, skärmar med algoritmer som snor deras uppmärksamhet och gör dem beroende av det som är roligt och aldrig tråkigt. Föräldrar som inte tror att lek är viktigt, eller att sniglar är bara äckliga. Tränare i allehanda sporter som bara själva vill vinna med sitt unga lag och tror att det är det bästa även för dem. Lärare som pratar i alltför tidig ålder om vad barn MÅSTE kunna och glömmer kreativiteten, det lustfyllda lärandet och UPPtäckandet. Jag slutar att vara mig själv när jag är någon annan än bara mig själv och alla gånger jag tappar närvaron och är någon annanstans än just här och nu.
Är det därför Pippi inte vill bli vuxen? Att hon är rädd att tappa bort sig själv? När jag nu med magiska ”Se-på-Livet-glasögon” tittar tillbaka i fotoalbumet, med bilder från mitt liv som vuxen, kan jag se mig själv i olika situationer. På åtskilliga bilder ser jag mig med huvudet lätt nedböjt, där jag bara ”lever på”. Lite skyndsamt med många måsten och allt färre stunder att stanna upp och känna smaken av kaffet jag just hällde i mig vid datorn. Eller när jag skyndade att lämna barnen, skyndade till jobbet, skyndade att jobba, skyndade att umgås, att åka och hämta, skyndade att laga mat och att äta, skyndade till aktiviteter, att förbereda morgondagen, att lägga barnen, att lägga mig. Puh. Vaknade ibland mitt i natten och undrade varför jag inte kunde sova när jag var så trött. Jag var ju tvungen att vara pigg inför morgondagen, med det viktiga mötet, med bilen som skulle lämnas på verkstan, med julen som närmade sig och med julklappar ännu inte köpta. Puh. På mötet, där jag undrade om jag var den enda som inte förstod, men ändå inte frågade. Ville ju inte uppfattas som okunnig. Till följd av att jag fick gissa mig till det jag skulle göra sen. Vilket tog längre tid. Eller när jag inte satte gränser, och sa ifrån när någon var otrevlig eller dominerande. Knöt handen i fickan och svalde bollen i magen, som kanske kom ut sen, hemma när jag lagat mat igen, utan att någon sett vad jag gjort. Puh.
Andra åldern separerade mig från mig själv och stärkte istället mitt ego. Ganska effektivt om jag får säga det själv. Jag var inte riktigt jag, utan spelade mig själv i många situationer. Jag var den framgångsrike utbildaren, jag var den som var snäll mot alla, sa sällan nej och ännu mer sällan ifrån! Ibland kändes det som om att jag spelade ett spel, inte bara själv utan på arbetsplatsen tillsammans med en hel grupp av andra vuxna teaterspelare. Nu när jag närmar mig tredje åldern, så närmar jag mig själv igen. Jag behöver inte längre spela teater och vill det verkligen inte heller.
Det låter som om att det är en annan tid, nu när jag ser tillbaka på andra åldern och den unga vuxenheten. Nu är jag Mitt i livet på väg till vuxna vuxenåldern, det jag kallar tredje åldern – med vuxna barn, ett hus jag trivs i och ett jobb som jag valt själv. Samtidigt är jag så tacksam, för på något sätt fick jag under den perioden hantera mängder av situationer och gavs möjligheten att spegla mig i så många människor. Det var ju så jag kunde hitta mig själv – igen. Men nu på ett vuxnare sätt. NU kan jag säga till Pippi, att det förvisso är en tuff tid att bli och vara vuxen men också en tid av lärdomar och erfarenheter som berikar livet och – mig själv. Dessutom en tid av glädjeämnen, kärlek och ynnesten att få vara med mina barn och se livet genom deras ögon.
Den finaste beskrivningen jag har fått om mig, kom av kloka Kim. ”Birgitta är som en sofistikerad Pippi.” Jag tolkade det som att jag både har barnasinnet kvar OCH har blivit en närvarande och kreativ vuxen. Hennes ord värmer och träffar rakt i hjärtat. Tack Kim!
En fyr som lyser upp vägen är en viktig symbol för den tredje åldern och uppgiften.
Att få landa i tredje åldern är för mig att bli den jag är – igen. Att bli HELA mig och att stå stadigt i det och lysa fullt ut. Av min egen kraft och varken på någon annans bekostnad, eller för att jag vill bli större än den jag är. Att bli vuxen och vis så gott det bara går. Varken förmer, men heller inte mindre.
Jag har varit på så många andra platser och tider, både dåtiden och framtiden, men är allt oftare här och nu. Jag har varit så många andra roller och ”personas” genom livet, men är allt oftare – Birgitta. Det är som att komma fram till nästa plats, och att jag bara kunnat komma hit efter en lång tids resa, med både tuffheter och glädjestunder. Nu är jag – här. Jag är också – Birgitta. Hemma igen.
Det var som om att jag var mer vaken när jag var barn. Somnade till lite under mitten av livet och till sist, vaknade upp igen. För den som är i min ålder, brukar igenkänningen märkas på nickande huvuden när jag säger så. De vet, de som också har vaknat. För den yngre delen av befolkningen kan det här låta kryptiskt och kanske lite mystiskt -eller bara konstigt? Hade jag läst den här texten när jag var yngre, hade jag varit väldigt skeptisk och nog inte riktigt förstått. Sedan hade jag lagt det åt sidan, eftersom jag inte skulle tagit mig tid att tänka vidare. Jag hade ju så mycket annat att göra. Du, det är ok. Kom bara ihåg beskrivningen nedan av ”Pippi” som mamma och möjlig mormor tillsammans med fotot av fyren som står stadigt och lyser i all sin kraft. Kram till dig som kämpar på! Du är både fenomenal och fantastisk. Kom ihåg det.
I samband med sin 80-årsdag berättade Astrid Lindgren att det var lilla Sonja som inspirerade till Pippis utseende och personlighet: "Hon skalade runt på egen hand, så full av liv". Sonja Melin arbetade under många år i familjens grönsakshandel i Hötorgshallen där Astrid Lindgren var en av hennes stamkunder. Jacob Forsell/Expressen/TT
Har du inte fått vara barn? Eller har du glömt hur det var? Ta då alla möjligheter du har att närma dig barn nyfiket och betrakta världen genom deras ögon. Gå långsamt tillsammans med dem och se vattenpölarna som den fantastiska spegel den är och blöta uppenbarelse när man fyller stövlarna och plaskar ordentligt. Upptäck en snigel på trottoaren, rädda en daggmask från drunkdöden eller följ med blicken en ekorre som rinner uppför tallen eller stupröret. Om ett barn ber att du leker med dem, se det som en inbjudan till deras värld. Som på något sätt är mer på riktigt, än ett excelark, ett styrelsemöte eller ett träningspass någonsin kommer att bli. Allt det vi ser som viktigt – är det verkligen det? Är det inte barnen som har och ser det viktiga? Det verkliga. Det magiska. Det lekfulla och fantasifulla? Känner du inga barn just nu? Följ då gärna skrattets väg. Känn efter när och var du skrattar och ge dig mer av just det. Humor är mänsklighetens plåster som Joey uttrycker det i Friends. Humor är också den rätta vägen till själen.
Underbara systerdotter Emelie - nu vuxen med en klarhet i svaret som säger tjong!
Det finns oändligt mycket att skriva för den som fått sår som barn, för det är sår i själen. Det är därför det tar sådan tid att återvända, läka och ställa de gamla bilderna till rätta. Det är en egen krönika. All kärlek till dig som kämpar!
Hur pratar jag med mig själv – hur pratar jag med min själ?
Själens känselspröt och språk är våra sinnen. Sinnen som ger minnen som går djupare. Tror du mig inte? Lyssna på mina berättelser och fundera på vilka dofter, ljus, smaker, ljud och bilder som tar dig tillbaka på en direktlänk till en annan tid. Till dina minnen.
Sinnet: Lukt och dofter
För ett tag sedan körde jag inom en gård och köpte potatis. Dörren var öppen till potatiskällaren som låg bredvid gårdsbutiken. Jag vädrade och en bekant doft tog mig på direktlänk tillbaka till uppväxten och jordkällaren, där vi hade vår potatis lagrad för vintern. Mustig, mörk och full av tidig höst och kyla. Vi åt mycket potatis hemma och fortfarande gillar jag att äta en bit rå potatis före maten och dofta sorten i näsan. King Edward eller Bintje? Ett år odlade mor en potatis som var vackert blå; Blå Kongo. En doft som ger känslan av hemma, förväntan om god mat och varm gemenskap inom kort och mors glädje och stolthet att skörda det som tidigare satts i jorden.
En annan berättelse ur minnet kommer med en speciell källardoft. Inte unken, utan ren och lite len. Den drar mig på ett ögonblick tillbaka till när jag var liten och vandrade nerför trapporna med mormor ner i hennes källare i ett alldeles vanligt hyreshus i Leksand. Det var så rent i källaren och så annorlunda från vår egen källare därhemma, som var lite mörk och ibland fuktig när kastanjeträdets rötter letat sig in i husgrundens bortre vägg. Jag tyckte mycket om att vara med mormor, därför är detta en doft som letar sig in i min katalog av fina minnen och varma känslor. Trygghet, längtan, samvaro, kärlek.
Sinnet: Ljud
Dunket av en vävstol i arbete. Inne i tvättrummet var det skönt och varmt. Mor vävde trasmattor och trivdes därinne, så det var alltid mysigt. Jag fick sitta med henne på bänken, men hon slutade inte att slå i väven. Det blev en sådan härlig och taktfast rytm. Ett bestämt, dunk-dunk, dunk-dunk – ett klick och ett bang, när hon växlade mellan trådlavarna och så shhhhiii när skytteln for mellan vävens trådar och la i en ny tråd. Och så om igen dunk-dunk. Som livets väv. Jag fick alltid komma in, men när hon var här, fick jag vara med på hennes villkor, för hon var fortfarande för sig själv på något sätt. Jag tyckte om det och accepterade det. Hittade på mina egna lekar där i tvättrummet. Jag ville vara med i stämningen och den regelbundna takten.
Jag fick göra en egen trasmatta när jag blev lite äldre. Det svåra var att få till kanterna och inte minst, det taktfasta dunket. Det var också en utmaning att vänta tills alla hade vävt klart sina trasmattor och den stora rullen äntligen kunde tas ut så att man kunde se hur de blev. De kom som på en lång rad och fick klippas isär och sen knytas. Men då var det uppsluppen glädje bland dem som kom och hämtade sin matta. En trasmatta är inte bara en matta som man kan köpa. Det är minnen med tygremsor som klippts från en gammal klänning eller ett lakan man sovit i och som slitits ut. Ååå, den remsan kommer jag ihåg! Det var min första kjol! Eller kommer du ihåg det täcket! En ”minnesmatta”.
Fantastisk metafor! Trasmattor, är också en underbar koppling till livet. När vi fyller våra liv, väver vi in färger och minnen som blir till remsor i livets stora väv. Vilka färger har du fyllt din matta med? Vilka mönster? Doftar den? Vilken färg har remsan du väver just nu?
Sinnet: Smak går direkt till minnesbanken. En av mina absoluta favoritsmaker är smaken av smultron. Först dra in ett ljuvligt andetag av doften. Sedan, låta smultronet smälta på tungan och vara så länge som möjligt, vilket inte är så lätt, då bäret är så lättförgänglig och på kort besök. En smak jag avskyr och som verkar finnas i ALLA sallader (jag överdriver bara lite:) är Ruccola. En besk smak som växer i munnen! Det som är roligt är hur lätt det är att förvänta sig en smak och hur det verkligen kan krocka. Vid en studentfest för många år sedan stod de små snapsglasen redan framme på bordet. Sillen skulle inmundigas och jag förberedde mig för stinget i den starka snapsen och …..urk!! Insåg att jag fått söt sliskig punsh i glaset! Som jag grimaserade och fortfarande skrattar åt krocken. Punsch med sill är INTE gott. : )).
Sinnet: Syn är ett välanvänt starkt känselspröt. Något som ger oss extra starka synintryck är färger. I krönika 33 har jag skrivit om färgernas eget språk. Färger går djupt in i våra sinnen och skapar minnen som ibland varar för evigt. Tänk efter en stund. Sannolikt kan du med säkerhet lyfta fram färgen på något i ditt rum, eller i ditt hem när du växte upp? I mitt första egna rum fanns det tapeter med rosa blommor på, vars konturer jag brukade följa med fingret. Min älskade morfar sydde en lent sandfärgad mysdress som jag älskade, och än idag kan exakt bestämma färgnyansen på. Och tänk - jag hade ett par strumpor som jag fullkomligt älskade, just därför att de var så knalligt blå och gul-randiga och inte kunde missas av någon! Dessutom hade jag som liten ett par knallröda tofflor som jag klampade kring i överallt.
Färger påverkar oss mer än vi tror. De påverkar både kropp och knopp!
Alla sinnen tillsammans. Fundera vidare på dina egna berättelser. Ofta leder minnes-strängen du får till exempel en doft, vidare till de andra sinnena. När jag känner doften som påminner om mormors källare, kan jag klä den med de andra sinnena och minnas tillbaka med större kraft. Doften blir på så sätt en ”länk” och sen kan jag fortsätta. Mormors hand värmde min och jag fick plats med hela handen i hennes. Tryggheten jag kände när vi gick nerför trappan. Innan dess hade jag väntat på att hon skulle bli klar så att vi kunde gå. Då kunde jag höra alla ljuden från ovanvåningnen. Has, has, has och klappeti-klappeti när grannen i lägenheten ovanför gick runt. Brrr……skrap-skrap…. Från dammsugaren som hon ljudligt drog efter sig när hon städade. Vi gick ner och trapporna var i sten och mina skor klapprade och fick trappan att eka lite grann. Förväntan av att vi skulle få se förrådet, där mormor hade så roliga saker. Vägen dit, med alla andras förråd med grejer som jag inte visste vad de var. Jag tror där var en tvättmaskin men är inte säker. Jag kunde ju fråga mina äldre syskon som krasst berättar att så var det inte alls. Men jag vill inte. Jag vill ha mitt minne ifred för andra. För de påminner mig om mormor som jag älskade så innerligt. När jag fick ha henne alldeles för mig själv. Kärlek. Jag kände mig sedd och lyssnad på. Mormor uppmuntrade mig att skriva vackert. Jag var inte så bra på det och hade egentligen inte tålamodet, men jag provade och det gick och mormor tyckte att jag skrivit sååå fint. Och jag log inombords. För nu visste jag ju att jag kunde mer än jag trodde. Nu sitter jag i fåtöljen och ler för mig själv när jag skriver detta och minns tillbaka. Jag får faktiskt en liten tår i ögonvrån.
Har du fyllt i din doft än med bilder och minnen? Kanske är inte alla minnen så ljusa som just dessa berättelser? De kan vara viktiga ändå. När vi går tillbaka till något, så fyller vi i med våra vuxna perspektiv. Kan se det som hänt ur ett annat tidsperspektiv. Krama om dig som du var då. Säga att det ordnade sig. Du sitter ju nu här och minns, eller hur. Hade du velat att filmen från då, skulle bli annorlunda? Prova att göra om den. Gå med dig själv, som du var då, tillsammans med dig som vuxen nu och led det lilla barnet (dig) rätt. Krama om barnet. Framförallt, ge det kärlek. som jag gjorde nu och släpp sedan taget om den gamla bilden och fyll din nya bild med nya färger. Colorera. Du kan också för dig själv säga det du inte fick sagt då: Mormor, jag älskar dig. Du kan också ge det tacksamhet. Tack för att jag fick vara med dig på riktigt.
Lila. Låt oss undersöka vilka lärdomar om livet som ryms i färgen. Det första jag vill lyfta är att Lila är färgen som talar till den som är redo och vill lyssna mer noga på sig själv och den kallar oss till en lägre takt. Detta är skälet till att jag vill skriva om själen och kopplingen till mig själv och min själ, och låta det ta tid.
Violett står för koncentration och noggrannhet, intelligens, kunskap och erfarenhet. Blandningen mellan det röda som väcker och inspirerar tillsammans med det blå gör att violett ger ett visst lugn och uppmuntrar till visdom och ”senioritet”.
Tant Gredelin ur Elsa Beskows sagor
Historik om lila och några anekdoter
Namnet violett kommer från blomman viol
Blandar man rött och blått kallas färgspannet i dag lila.
Tant Gredelin hette en av damerna i Elsa Beskows bok. Gredelin är ett gammalt namn för lila, från franskans ”Gris de lin” som färgen på oblekt lintyg. Purpur är ett annat, dock med mer rött i sig.
Lila symboliseras i svenska kyrkan av eftertanke och används under advent (väntan) och fastan.
Purpur och violett var en av de dyraste färger att framställa och bars därför av människor med pengar och makt.
Färgspektrum: Vibrationsmässigt ligger lila på en hög frekvens och har kort våglängd (se krönika 33 Hur vi ser på färger säger mer om oss än vi tror.) Det är således något svårare att uppfatta än rött, som har lång våglängd och låg frekvens.)
Färgen lila handlar i flera religioner om döden och kretsloppet. Det är viktigt att samtala om detta och jag tänker att vi talar alldeles för lite om döden och därmed vår egen ”förgänglighet”. Det är dumt. Bara när vi vågar tänka att vi inte lever för evigt, kan vi göra upp med oss själva och göra klokare vägval.
”Att vara medveten om och ödmjuk inför vår egen ändlighet är ett livsviktigt perspektiv.”
Birgitta Bobergh
Betydelsen av lila. Det finns flera djupare betydelser av lila och den jag vill haka i och lyfta fram i den här krönikan är framförallt två; Visdom och medvetenhet.
Vad är visdom? Jag börjar med frågan vad är kunskap? Kunskap är när vi tänker att vi antingen kan allt, eller behöver kunna allt. Visdom är snarare det motsatta. En trygghet i att vi vet tillräckligt blandat i en ödmjukhet att vi inser hur lite vi kan. För att gå vidare på vägen till visdom behöver vi snarare lära oss att skala av, ta bort och framförallt att sakta ner. Att se det lilla i det stora – en liten detalj i ett gigantiskt mönster. Att se det stora i det lilla – en vacker snödroppes magiska tillblivelse. I andra åldern tillförskansar vi oss en mängd kunskap och ska göra så. Det är en kunskapstörstande tid på bredden. Vi är medvetna om att vi inte vet så mycket. I tredje åldern, med tillräcklig självinsikt och medvetenhet inser vi att vi kan en hel del och att vi har en livsuppgift. En livsuppgift som vi har i uppgift att dela med oss av.
Vad är medvetenhet? En beskrivning jag tycker om är Richard Barrets modell utifrån boken ”The Leadership paradigm”. Han listar sju nivåer av medvetenhet som en form av ett timglas. De tre understa nivåerna styrs av rädsla och av egot. (Läs med fördel mer om detta i krönika 36 gul)
1. Överlevnad. Jag är rädd att inte överleva och vill därför överleva.
2. Samhörighet. Jag är rädd för att bli ensam och vill därför känna samhörighet.
3. Självkänsla. Jag är rädd för att inte betyda något och vill därför känna mig betydelsefull.
4. Aha! Jag vaknar till och inser att allt inte handlar om mig. Jag inser också vikten av att ta väl hand om mig själv och min energi, som ska räcka till något mer än ”småttigheter” och ”snuttifitering”. (krönika 31)
5. Självinsikt. Jag vill växa och inser att jag behöver lära känna mig själv, för att inte ägna mig åt att glädja ”bara mig själv”.
6. Att göra skillnad. Jag inser att jag vill bidra till en större gemenskap. Det handlar inte längre om bara mig själv, utan jag är del av något större.
7. ”Being a servant” – att vara med och bidra till helheten med det jag har fått till mig i livet som gåva. Min livsuppgift som jag har till uppgift att dela med mig av.
Att hitta sin livsuppgift. Den går inte att tänka fram. Den kommer till dig när du är redo. När du har arbetat med både dina ljusa och dina mörka sidor. Den kommer från insidan. IN-TU (ition).
Min livsuppgift är upplysning. För att dela med mig av den, behövde jag vara upplyst själv. Inifrån. Det är jag nu. Det är jag både stolt över och ödmjuk inför. Det finns oändligt mer att lära och jag kommer alltid att fortsätta lära för livet. Det som ledde mig till insikten är min etiska kompass genom livet; Nyfikenhet.
Medvetenhet – det är att veta med sig att det finns mer värme inombords att hämta.
Birgitta Bobergh
Slutligen, eller börja med följande tankar vad gäller Lila och att prata med sig själv och själen:
Själen älskar smultronstunder. De där tillfällena då man bara trivs innerligt. Odla därför dina smultron och ta vara på och belys dina vackra stunder.
Själen vill det meningsfulla. Det som finns kvar när ytan är borta och vi ser varandra i ögonen.
Själen vill att du ska skapa, sjunga ut och vara HELA dig själv. Att stå i din fulla kraft.
No more. No less. Själens styrfunktion heter ”Intuition”. Vägen till den är förnimmelsen. Att du litar på det som kommer till dig oavsett form. Använd din kompass. (se krönika 34, röd)
När man är vän med sin själ, är man aldrig ensam på riktigt.
Birgitta Bobergh
Are you in there?
Then who are you?
M Singer
Är du nyfiken på betydelsen i stort av färger? Här är några länkar 33 Hur vi ser färger, säger mer om oss än vi tror. Eller Färger berättar något om oss själva när vi lär oss språket — Birgitta Bobergh